Nyheten om att en av de absolut största Hammarbyspelarna genom tiderna har avlidit har skapat sorg i Bajenland. Ronnie Hellström tillhör kategorin som berör långt efter den egna karriären, dem vars insatser aldrig glöms och som hyllas av supportrar i alla åldrar. Och för Ronnie var det ömsesidigt, han glömde aldrig sitt Hammarby. När vi i Matchprogrammet gratulationsintervjuade honom för tre år sedan sa han bland annat ”Hammarby finns med mig hela tiden”. Vi torkar en tår, skänker våra tankar till hans anhöriga och återpublicerar här intervjun. Tack för allt, Ronnie!
Text: Magnus Hagström, Foto: Hammarbys arkiv/Hifhistoria.se
Även om du hade en stor del av din karriär i Tyskland kommer du alltid att vara en hjälte i Bajenland. Du är knappast glömd, men du har väl inte glömt Hammarby heller?
– Nej, Hammarby är min moderklubb och jag träffar fortfarande ett gäng som jag spelat med varje år, nu är vi sju kvar. Det är jag, Kenta Ohlsson, ”Bönan” Löf, ”Lill-Hinken” Holmberg, ”Linan” Hellberg och bröderna Gunnar och Björn Qvarforth. Janne Sjöström och Tom Turesson brukade också vara med men de har tyvärr lämnat oss. Vi ses en gång om året på en sillunch hemma hos någon och då ska det vara minst fem sorters sill och två olika snapsar. Vi har faktiskt skrivna stadgar, det står också att Janssons frestelsen ska vara krämig och att det är punsch till kaffet. Det här har vi gjort sen 1973.
Även när du spelade i Tyskland?
– Då kunde jag inte alltid vara med men jag ringde grabbarna och kollade läget. En gång ringde jag i halvtidspausen när jag själv spelade och kunde liverapportera hur det gick för oss.
Ja, du hade tio starka år i Kaiserslautern och är väl egentligen minst lika stor i Tyskland som i Sverige. Vi hörde att biografin om dig som gavs ut hösten 2017 nu ska komma i en tysk upplaga.
– Ja, mina tio bästa år hade jag i Tyskland och jag har egentligen aldrig lämnat Kaiserslautern. Jag är nere där två-tre gånger om året. Boken kommer i mars och då ska jag ner och vara med på marknadsföringen.
Den senaste tiden har du varit aktuell på ett annat sätt också. Vi kunnat se dig på film, när SVT Play visat Bo Widerbergs kultrulle ”Fimpen” där ni i landslaget får in en sexårig Hammarbyspelare i laget.
– Ja, det var en lång inspelning som höll på hela VM-kvalet 1972-73. Inspelningen höll på i två år. Vi tröttnade lite och kände ”fan ska han vara med nu också”. Men det blev väldigt autentiskt med matchbilderna, det skulle ju aldrig gå att göra så i dag. Filmen blev förresten vald till århundradets sportkultfilm vid en filmfestival i Tyskland för tre-fyra år sen.
Jag har varit medlem i föreningen sen 1962 och är hammarbyare. Hammarby finns med mig hela tiden.
Men om vi håller oss till Bajen – vilka är dina bästa minnen?
– Det är flera. Att jag fick spela med Nacka Skoglund 1967 var stort. Och när vi vann Division II 1969 och gick upp i Allsvenskan. Även hela hösten 1970 när fankulturen kom i gång och folk sjöng på läktarna.
När du återvände till Sverige blev du målvaktstränare i Hammarby. Var det aldrig aktuellt med spel?
– Jag skulle egentligen fortsatt i Hammarby, men jag hade fullt upp med sportartikelföretaget som jag drev med farsan och blev tränare i stället. I efterhand tycker jag att det lika bra att det blev så.
Förutom att du träffar några av dina gamla lagkamrater – blir du ofta påmind om din Hammarbytid?
– Jag bor ju i Skåne och om jag går och tittar på MFF-Hammarby är det alltid någon som frågar om det är svårt att välja vilka jag håller på. Jag svarar ”nej, jag har varit medlem i föreningen sen 1962 och är hammarbyare”. Hammarby finns med mig hela tiden, senast var jag med på Nackafirandet i Borrby där de har en Nackastaty och uppmärksammar honom på julafton precis som i Stockholm. Det finns förresten rätt många hammarbyare här nere.
Intervjun är hämtad från Supportrarnas Matchprogram nr 176, Hammarby-Varberg, 18/2 2019
Biografin om Ronnie Hellström, ”Ronnie – bäst i världen”, gavs ut av Idrottsförlaget och finns att köpa hos dem eller i Supportrarnas Matchprograms webbshop.
