En novell!

Hagströms Krönika #31, Vecka 31, 2021.

En novell!

Det är ett sjå med semester. Plumpmatcher ska spelas, korsord ska lösas, patienser ska läggas. Svårt att hinna med sina viktiga åtaganden.

Fredagskrönikan denna gång blir därför ett utkast till en novell, en grej jag skrev för några år sedan när jag kände för att prova något annat än mitt vanliga harvande. Inspirationen kom dels från filmen Deer Hunter, dels från en bild som togs när en klunga ur mitt fotbollsgäng samlades för att åka i väg i bil till Östersund. På något sätt tycker jag att bilden och filmen klickar.

”Novellen” eller vad vi ska kalla den är inte avslutad och jag hade ingen riktig plan när jag började skriva – ingen aning vart detta skulle ta vägen alltså. Och egentligen kanske den var tänkt att förbli i skrivbordslådan ett tag till. Tycker ni att berättelsen är fånig, kass, dum eller så har jag all förståelse men den är som sagt bara ett utkast. Till exempel diskuterar personerna baseboll på ett sätt som ska föreställa initierat. Jag själv kan väldigt lite om baseboll och risken är stor att avsnittet bara framstår som korkat och osannolikt.

Ja, ni märker att jag har en massa förbehåll, ursäkter och brask-lappar – fatta att det är lite läskigt att publicera en sån här grej. Nåväl, här kommer den. Dödsannonsligan och de andra stående inslagen i fredagskrönikan hoppar vi denna gång.

 

 

(Novell inspirerad av bilden och filmen Deer Hunter)

1.

– Boys!

Matty lät allvarlig, nästan högtidlig. Frankie Valli hade sjungit klart och han passade på innan nästa låt började ljuda från jukeboxen.

– I oktober fyller jag 60 och jag har ett förslag…

– Sextio! Det är fan sjukt, avbröt Stan.

Matty gjorde som alltid när han ville få tyst på Stan och tog fram den där överlägsna tonen.

– Unge Stanislaw! Kan jag få prata klart?

Stan var så klart en i gänget och vi hade upplevt mycket tillsammans men det fanns ändå något som gjorde att han tystnade vid såna här tillfällen. Matty fortsatte den högtidliga stilen:

– Hur tror ni jag vill fira min födelsedag? Med Ruth och hennes tre söner? Eller med er, mina vänner?

Jag sprack upp i ett leende och såg att både Ken och Stan kände på samma sätt. Ken var den som först sa något.

– Det är fan länge sen nu.

– Yes! Vart går färden? fyllde jag i.

– Jag tänkte norrut, svarade Matty. Hur ser det ut för er första helgen i oktober? Kan ni ta tre dagar extra? Jag vet några bra ställen, ni har aldrig sett något liknande.

Det var en sån där replik som jag hade svårt att bara låta passera, särskilt när den kom strax efter att Matty tillrättavisat Stan på ett lite drygt sätt. Jag var verkligen inte den som aldrig var överlägsen mot Stan, men när Matty, ”Vackra Matthew”, körde den stilen väcktes något inom mig.

– Menar du att du skulle känna till bättre ställen än oss andra? Vad grundar du det på?

Mina frågor var förstås idiotiska. Varför inte bara låta Matty berätta vad han tänkt sig? Men ibland var det som att vi tävlade om att vara den som hade kommandot. Eller också var det bara en del av en jargong som byggts upp under 40 år, eller 35 då kanske, när Stan också blev en del av vårt band. Lite tjafs hörde till. Ken var den som såg till att diskussionen kom på rätt spår igen.

– Mac! Lägg ner! Grabben fyller 60 och vill fira med oss. Vad håller du på med?

Det började bli tomt i glasen och jag erbjöd mig att gå till baren och köpa en runda. Ett smidigt sätt att säga att jag varit fel ute, men utan att behöva uttala det. Jag tror att jag aldrig hört någon av oss säga förlåt till någon av de andra, jo, ironiskt hände det ju. Men aldrig på riktigt sen vi kom hem från kriget. Utom Stan, i början, innan han fattade att det inte var så vi snackade.

Från jukeboxen hördes ”Coat of many colors” när jag återvände med ölen. Stan höll just på att sammanfatta vad de beslutat när jag stått vid bardisken och bytt några ord med Sandy, medan hon hällde upp öl från kranen. Vi hade alla varit kära i Sandy i omgångar, hon var flirtig och snygg, men fått acceptera att hon inte ville ha ihop det med någon. Jag tror att hon aldrig ens haft en affär med någon från samhället. Nu var hon nästan som en av grabbarna. Ibland hävde en av oss skämtsamt ur sig ”du och jag efter stängning, Sandy?” eller något liknande men alla visste att det skulle komma ett rappt svar av typen ”tvivlar på att du skulle kunna tillfredsställa mig, pysen”. Det hade slagit mig att hon kanske inte var intresserad av män över huvud taget, samtidigt var det svårt att tänka sig henne som flata.

– Vi åker tidigt på torsdagsmorgonen och kommer tillbaka måndag kväll. Jag fixar käk och bourbon, Ken köper fyra plattor öl, Matty bokar rum nånstans på vägen upp och på nervägen, vi åker väl 70 mil på fredagen. Var och en tar med sin fiskeutrustning. Och du, Mac, tar med ett monopolspel och så åker vi i din bil, deklarerade Stan.

– Hur är det med lakan och sånt, jag menar hur kommer vi att bo? frågade jag.

– Motell första och sista natten, i en stuga på fredag och lördag. Ta med lakan eller sovsäck om du hellre vill det.

Stan trivdes i den här positionen. När det gällde att organisera lutade Ken och jag oss gärna tillbaka och lät de andra styra, för oss var det bekvämt att bara åka med i besluten även om vi ibland tjafsade emot bara för sakens skull. Och organiserandet hade varit Stans ingång i gänget, det var en roll som fanns öppen den där gången när vi återvände från fälten.

Både Matty och jag ville gärna vara kapten i skarpt läge även om vi båda två lutade oss mot Ken – vi hade lärt oss att han var den som verkligen höll huvudet kallt när vi lät känslorna fara i väg – men packning och planering överlät alla gärna till Stan. Vi hade också instinktivt förstått att vår trio behövde vara en kvartett för att vi skulle orka med varandra. Stan hade inte upplevt jävligheterna som band samman Ken, Matty och mig, ändå kändes det självklart att han var en av oss när vi återvände till samhället den där gången.

2.

Fast om ett år skulle vi antagligen inte vara en kvartett. Matthew Oliver Sanders hade fått cancerbeskedet under sommaren, en tumör i halsen. Små chanser att stoppa spridningen. Han berättade det i förbigående en kväll nere på The Wheel för Ken och han fattade givetvis att Ken skulle vidarebefordra uppgiften till mig och Stan. Och det var som att han ansåg att det räckte så – vi skulle veta men ingen skulle prata om saken. Men vi snackade så klart sinsemellan.

– Är det inte ironiskt? Titta på dig och mig! Vi har fan inte brytt oss om att sköta vår hälsa, vi är rökare och överviktiga, ja du är fet åtminstone, vi dricker varje dag och ingen av oss har nånsin haft en droppe solkräm fast vi jobbar med bar överkropp på sommaren. Medan Matt the Man hållit sig snygg och någotsånär i trim. Jag ger mig fan på att han käkat grönsaker också. Men vem är det som får cancer? Inte är det du eller jag, Mac!

– Snart är det nog vår tur ska du se. Jag tyckte det sved lite när jag pissade i morse, svarade jag.

3.

Så när vi gav oss av i gryningen torsdagen den 3 oktober visste alla att detta antagligen var vår sista resa. Jag skulle tippa att de andra tänkte som jag men det var underförstått att ingen skulle beröra saken, inte nu. Jag satt vid ratten, Matty bredvid hade nästan omedelbart somnat och de där bak snackade Steelers som hade ännu en skitsäsong. Stan ondgjorde sig över coachen Mike ”the Bike” Montanas urusla coachning, Ken skyllde på lagets catcher vilket var en rätt udda iakttagelse. Ett lag står knappast och faller på den positionen men Ken hade vecklat in sig i ett resonemang där han menade att catchern har större betydelse psykologiskt än vad någon fattade. Jag lyssnade visserligen bara förstrött men hörde fraserna ”psykologiskt viktig” och ”avgörande misstag” upprepade gånger.

I stället föll jag in i egna tankar och målade upp scenen där jag lät Matty förstå att vi visste. Någon gång skulle det råka bli så att vi var ensamma, jag skulle då räcka över en burk Blue Ribbon och det skulle bli tyst ett tag innan jag fick ur mig det: ”vi vet, Matty”.

4.

– Otur, sa Matty plötsligt. – Vi har haft otur helt enkelt.

Han hade vaknat till under basebollsnacket och kunde inte låta bli att lägga sig i med en replik som han visste skulle vara en pinne i brasan.

– Otur! Nu får du fan ge dig, man kan väl för helvete inte ha otur i fem säsonger!

Stan reagerade omedelbart, när det gällde baseboll var all undergivenhet borta. Här var han hemma och ingen var mer berörd än honom av de dåliga resultaten. Stan var också den ende som varit i närheten av en egen karriär och han kände att han var den av oss som kunde baseboll på djupet. Nu kokade det i honom.

– Ta matchen mot Brewers. Du kan inte påstå att det är otur när vår pitcher kastar samma misslyckade variant fyra gånger i följd och bjussar på en avgörande home run. Men jag skyller inte på honom, han var under isen och alla kunde se det. Jag skulle också varit darrig i det läget, det är så klart coachens ansvar att inte matcha honom mot Brewers hetaste slagman.

Så typiskt Stan, han kunde alltid hitta konkreta exempel. Matty visste att det skulle bli svårt att överbevisa Stan med en så vag och känslomässig teori som ”otur” men stod på sig:

– Det där är ju bara ett exempel från en enstaka match, just den gången kan man kanske inte skylla på oflyt, men jag menar ändå att vi i det stora hela har otur. Eller är motarbetade. För det första är vi alltid placerade i Eastern, den i särklass svåraste divisionen. Geografiskt skulle vi lika gärna kunna tillhöra Western men nån gammal tradition gör att vi alltid får fajtas mot de svåraste lagen. I Western hade vi gått till slutspel säkert åtta av de tio senaste säsongerna och kunnat bygga en helt annan vinnarkultur. Vi har byråkratin emot oss helt enkelt, New York vill inte se ett framgångsrikt Steelers.

Ken och jag väntade med spänning på Stans replik. Vi hade ju också våra åsikter men höll inne med dem, Matty Sanders och Stan Kowalskis tuppfäktningar var alltid underhållande. Eftersom de utgick från olika perspektiv, de var inte så de direkt bemötte varandras argument, kom diskussionerna mer att handla om att vara den som lät mest smart och kunnig. Stan ville föra tillbaka tråden till sin planhalva genom att dissekera Steelers utespel.

– Jag skulle kunna räkna upp säkert tio matcher den här säsongen när vi gamblat bort poängen genom offensivt och huvudlöst utespel. Jag menar, leder man inför sista inningen ska man inte chansa på att bränna tidigt genom att lämna basen, det fattade dom redan på 20-talet. Egentligen har vi tillräckligt bra spelare på alla positioner utom en eller två, det är en fråga om kass coachning helt enkelt.

5.

Matty släppte ämnet och sa åt mig att det snart är dags att svänga av till höger. Avtagsvägen såg ut att leda rätt in i skogen men ganska snart öppnade sig landskapet och vi passerade enstaka hus, några hagar och mindre åkerplättar. Efter tjugo minuter var vi framme vid en gård och Matty sa åt mig att stanna.

– Vi ska hälsa på min morbror och moster, sist jag såg dom var när vi begravde morsan för åtta år sen.

Mattys släktingar hade förstås hört bilen komma in på gårdsplanen och kom ut, lite misstänksamt bligade de mot Chevellen. Mannen hade snickarbyxor och rutig skjorta, ansiktet var fårat och näsan såg ut att ha fått en smäll någon gång, men han såg fortfarande stark ut trots att han måste vara i 80-årsåldern. Jag reflekterade av någon anledning över att han inte bar glasögon. Moster Mary såg ut att nyss ha lämnat spisen, hon bar ett randigt förkläde och det grå håret var uppsatt i en knut. Både Ken och jag kände henne sen förr men nu hade hon bara ögon för Matty.

– Matthew! Tänk att jag fick träffa dig en gång till!

Mattys moster kramade om sin systerson, släppte honom och använde förklädet till att torka bort en tår. Hon stod någon meter från honom när hon sa att han var sig lik och såg ut att må bra.

– Du är lika snygg som du alltid har varit! Berätta nu om livet i Cortland, är du kvar i gjuteriet? Och hon som du umgicks med, träffas ni fortfarande?

Morbrorn stod lite avvaktande bredvid och jag tänkte att det är bäst jag pratar med honom. Ken och Stan hade hunnit få i sig en hel del öl, jag såg att de försökte skärpa till sig men det var ändå bättre att jag klev fram. Jag frågade lite om gården och gubben berättade att de sålde av skog då och då, nuförtiden gick det inte att leva på de små åkerlapparna. Han bytte ämne och förklarade att moster Mary inte skulle acceptera att vi åkte vidare innan vi smakat hennes blåbärspaj.

Snart satt vi i köket och åt paj och drack tunt kaffe. När Stan för tredje gången sagt att det var den godaste blåbärspaj han smakat kände jag att det var dags för oss att dra vidare och började harkla mig. Jag fick avbryta Stan som hade börjat tala om sin mormor i Polen, om hur hennes pajer smakade och vilken fantastisk människa hon var.

När vi sagt adjö och var framme vid bilen vände Matty om, han hade glömt något och bad oss vänta medan han gick tillbaka till gamlingarna som stod vid förstubron. Jag såg att de bytte några ord innan de gick in i huset. Det dröjde fem minuter innan Matty var tillbaka. Vi rullade i väg under tystnad.

– Ja, ni vet ju om det, sa Matty efter ett tag. Jag var tvungen att tala med Mary en sista gång.

6.

Ingen sa något på en lång stund. Nån av killarna i baksätet öppnade en burk Blue Ribbon och drog cellofanet av ett paket cigaretter. Stan försökte få i gång basebollsnacket igen men det ville inte ta sig. Matty slog på bilradion och lyckades ratta in ”Beggin”. Men Stan hade fattat något; vi behövde ett samtalsämne.

– Jag har aldrig gillat Frankie Valli. Det där falsettköret, det är omanligt, jag kan inte med det. Okej för att sjunga med i refrängen på ”Can´t take my eyes off you” men ”Sherry” klarar jag inte.

Vi högg alla på köttbenet. Efter kakafonin av svordomar var det Ken som lyckades ta ordet.

– Men för helvete, Stan. Vi har känt varann i 35 år och nu säger du en sån här sak. Vad menar du? Frankie är för tusan ett fundament i vårt gäng. Vi har våra gamla uniformer, vi har Steelers, vi gillar bärs och the Four Seasons, sa Ken.

– Och monopol, sköt jag in.

– Ja, monopol så klart också, och fiske. Förstör inte det här nu Stan, fortsatte Ken.

– Klart jag fattar att det viktigt med gemensamma saker, och utan kriget hade vi inte suttit här men varför måste man gilla Frankie Valli? Säg att jag gillar… vad ska vi ta? Kris Kristofferson! Är jag en sämre människa då, får jag inte vara kompis med er längre?

– Kris Kristofferson… det är okej Stan. Men snacka inte skit om Frankie. Det är vår musik helt enkelt. Frankie sjunger för lastbilschaufförer och servitriser, såna som oss. Och bli inte så jävla känslosam och börja babbla om att vara vår kompis eller inte, vi snackar inte om sånt, sa jag.

För säkerhets skull sa jag det en gång till:

– Vi snackar inte om sånt, Stanley.

– Kan ni hålla käft! Matty skruvade upp volymen.

– När låten är klar ska jag förklara för Junior hur det ligger till.

Vi tystnade. Matty hade förstås alltid sin speciella auktoritet och vi förstod att han var förbannad på allvar när han började kalla Stan för ”Junior”. Men sjukdomen gjorde också sitt till, vetskapen om Matty var döende var något vi inte riktigt kunde hantera och det blev onödigt respektfullt när han begärde ordet.

7.

”Beggin” tonade ut och radio-dj:en påannonserade Rolling Stones. Vi väntade på Matty som tog god tid på sig. Han prasslade med en påse mintpastiller, fick fram en och stoppade i munnen. Äntligen sa han något:

– Var var du när bomberna föll, Stan? I fuckin high school! Dina kompisar i den här bilen befann sig ute på ett jävla minfält i ett granatregn. Du hade aldrig lärt känna oss om inte Ken hade hittat ett grisigt dike och vrålat till mig och Mac att krypa dit.

Stan hade förstås hört de där historierna tusen gånger men kunde inget säga. Alla visste vi att det var en öm punkt eftersom han blivit krigsplacerad flera år senare när kriget var inne i en annan fas. Vi hade inte kommit dit tillsammans men åkte hem gemensamt till stans mottagning för krigshjältar.

Det var fel så klart att använda de fem årens åldersskillnad mot Stan men vi gjorde det alla till och från. Nu gick Matty alldeles för långt.

– Hur fan kan en kille som ägnade kriget åt att plåstra om småskadade sergeanter snacka om manlighet? Eller är det dom där fina orden du sa när vi skickade hem folk utan ben som gör dig mer manlig än Frankie?

Diskussionen hade fått en jobbig vändning. Stan hade velat få i gång snacket, och det var en bra egenskap som hjälpt oss många gånger. Han förtjänade inte att för hundrade gången bli trampad på för helt andra saker än det han velat snacka om. Jag visste att jag skulle behöva ta en dust med Matty om det här och att en sådan diskussion också skulle handla om honom och mig. Åter målade jag upp scenen där vi gick ut ur en stuga för att pissa i skogsbrynet. Men vad hindrade mig att redan nu ta upp tråden? Jag borde åtminstone försvara lillkillens rätt att finnas med på samma villkor som alla oss andra. Å andra sidan blev jag ju själv riktigt irriterad på hans åsikter om Frankie.

– Okej Stan. Jag fattar att du vill provocera och jag tror inte på fullt allvar att du tycker Frankie Valli är kass. Men om det skulle vara så – då tillhör det saker man inte säger oavsett vad man tycker. Har din bästa polare en ful flickvän så säger du inte det. Capisce?

Min replik blev ju inget riktigt försvar av Stan men den förde i alla fall tillbaka diskussionen till att handla om musik.

– Ni lyssnar inte, svarade Stan. Jag har aldrig sagt att Frankie är dålig, han är svinbra och jag högaktar killen för det han gjort, det är bara det att jag inte klarar av falsettsången. Att jag inte gillar honom, det betyder inte att jag tycker han är bra.

Det var dags för Ken att bryta in igen.

– Nu blir det ett jävla ordvrängeri av det här. Kan man ogilla någon och samtidigt tycka att han är svinbra? Teoretiskt är det förstås möjligt men ärligt talat, det är inte särskilt trovärdigt.

Stan muttrade något om att vi inte fattar hur han menar innan diskussionen tystnade. Det behövdes ett nytt samtalsämne men ingen fick ur sig något.

8.

Vi stannade till vid en liten plats bredvid vägen som hade använts för timmerförvaring. Öldrickarna behövde pissa, jag ville sträcka på benen och tog några steg bland barkspånen. Matty tog över körningen sista biten innan motellet. Ken tyckte det var hans tur att sitta fram, jag placerade mig bredvid Stan och jag öppnade min första burk. Stoppade ner ölringen i det trekantiga hålet, tog en klunk och tittade ut genom fönstret. Det började mörkna, träden vid sidan av vägen gick inte längre att urskilja. Stan frågade om jag träffat Mattys moster tidigare.

-Jo, jag var ju med på begravningen och har träffat henne flera gånger tidigare också. Hon bodde i Cortland tills hon fick ihop det med den där bonden.

Jag vände mig till Matty.

-Din moster… var inte hon rätt vild när hon var ung? Jag minns att jag tyckte hon var snygg. Jag var väl 15-16 år och hon måste ha varit över 30 men det var nåt med henne. En sån man fantiserade om. Hon hängde fortfarande i barerna när vi började gå, man kände att hon varit med om en del.

-Hallå! Det är min mammas syster du snackar om. Morsan och hon var rätt tajta och jag har väl fått reda på en del men man snackar ju inte jättemycket med sin systerson detaljerat om sånt som hänt i ungdomen. Visst hade jag koll på att hon gillade att roa sig men du och Ken kan nog ha hört mer än mig. Jag vet att hon var lite trött på sitt liv i Cortland de sista åren och ville bort. Burt blev en chans för henne att få ett annat liv, men jag vet inte om hon varit lycklig direkt.

-Lycklig! Vem fan är lycklig, mumlade Ken.

Stan ville inte släppa tråden.

-Nu blir jag nyfiken. Mrs Blåbärspaj var alltså en pingla? Som partajade rätt hårt?

Det fanns ju några stories som Ken och jag kände till, sånt som blivit vandringssägner men där sanningshalten var rätt osäker. Jag ville inte ge mig in på ämnet just nu, kände mig lite för nykter i jämförelse med de andra. Och Ken hade fallit in i egna tankar, han såg ut att vara på väg att somna med huvudet mot rutan.

-Jo, så tror jag det var. Men jag vet inga direkta detaljer, svarade jag.

Landskapet ändrade karaktär, det började synas samhällen igen efter ett par timmar av skog. Hancock, Grundy, Ogle, Union. Blekt upplysta hus, en bensinmack och någon industribyggnad. Fler telefontrådar på stolparna som kantade vägen.

En järnvägsövergång tvingade Matty att stanna och ett godståg passerade sakta.

-43 vagnar, 31 av dem med timmer, fyra tankvagnar och resten täckta, sa Stan när bommarna var på väg upp.

9.

Vi svängde in till ett motell som såg ut ha haft sin bästa tid ett par decennier tidigare. Utanför stod en Cheva pickup, en sliten Valiant och en europeisk bil som jag inte kunde identifiera. Inte alltför många nattgäster alltså, en av bilarna borde dessutom tillhöra motellets receptionist. Motellets matsal låg i en flygel och vi kunde lugnt plocka fram drickat och monopolspelet utan att känna att vi störde någon. Matty och jag hade lite att ta ikapp och drog två snabba glas starkt.

-En Opel Caravan, tyskt märke, sa Stan.

Ken var den som reagerade.

-Jag vet att du alltid vill ha bilen när vi spelar monopol. Nu menar du alltså att den där metallplutten ska föreställa en europeisk bil, en nånting-caravan sa du?

-Nej, eller jo, det var inte det jag snackade om. Jag vet att ni tycker att jag alltid vill ha bilen och det kan nog stämma. Ni är ju så jävla vuxna allihopa att ni står över sånt och låtsas att det går lika bra med skon eller den där löjliga höga hatten. Eller strykjärnet! Vem fan vill åka omkring på planen med ett strykjärn? Men nu var det inte det jag snackade om. Jag tänkte att ni ville veta vad det var för kärra utanför motellet. Pickupen och Valianten känner ni igen, men en Opel har ni väl inte koll på? Eller?

Jag blev sugen på att börja fajtas om att få bilen, Stan hade en poäng i att vi andra var lite väl medgörliga när det gällde spelpjäserna, men jag ville också att vi skulle komma i gång med spelet.

-Jag tar loket, sa jag samtidigt som jag öppnade en öl.

-Jag tar skon, sa Ken.

-Och jag hatten. Yngst börjar, sa Matty.

Ken och jag tittade på varandra. Det där var väl lite väl drygt. Vad höll Matty på med?

-Vi slår tärningarna om vem som börjar, sa Ken kort.

Spelet kom i gång.

 

 (fortsättning följer eventuellt)