Mycket är redan skrivet, mycket är upplevt och återupplevt många gånger om. De som hånfullt sjunger ”en gång är ingen gång” har inte förstått någonting. Vi har upplevt glädjen och ruset över vårt hittills enda guld på herrsidan minst en miljon gånger.
Ingen kan ta ifrån oss det.
Text: Jonas Cederqvist | Foto: Hasse Fridén
Publicerad i Supportrarnas Matchprogram #289 Hammarby-BK Häcken, 21 september 2025
Alla minns guldmatchen mot Örgryte. Även vändningen mot MFF i näst sista hemmamatchen har en särskild plats i minnet. Eller Trelleborg hemma, med Johan Anderssons episka frispark i första minuten. Kanske bortamatchen mot Norrköping, när Andreas Bild nickade in segermålet mot en för dagen bättre motståndare med två minuter kvar. Och de dubbla sommarvinsterna mot Helsingborg och regerande mästarna Halmstad. Tolv poäng inkasserades och där lades absolut en grund till höststriden om guldet.
Alla poäng var självklart viktiga. Kvitteringen hemma mot Häcken i regnrusket. Vår enda derbypinne i den mållösa ”hemmamatchen” mot Gnaget på Råsunda. Och så vidare, och så vidare.
Nu har jag valt ut tre matcher som kanske inte finns längst fram på näthinnan, men som på olika sätt hade mycket stor betydelse.
Viktig men lite bortglömd seger 1
Hammarby-GIF Sundsvall 1–0, Söderstadion, 7 april. Omgång 1.
Mulet gråväder efter en vinter där vår katastrofala ekonomi blottlagts och alla experter tippat oss ur Allsvenskan. En försäsong med cupdrama mot Vallentuna och avancemang först via straffar. Stryk i träningsmatcher mot Spårvägen och Café Opera. Utslaget av Nacka FF i Stockholm cup. Brrr …
Peter Markstedt, vårt enda namnkunniga nyförvärv, stod ändå för lite optimism i en intervju för TV-sporten före premiären. ”Vi kommer nog att överraska många”.
Själv hade jag köat på gammalt hederligt vis vid Globens märkligt placerade biljettluckor. Få hade säsongskort men trycket till premiären var stort och hade varit så sedan 1994. Biljetter till samtliga hemmamatcher var släppta. Köpte till de tre första, men precis innan jag skulle betala … ”förresten, ta två till den sista mot Örgryte också… det gäller nog om vi ska hänga kvar eller inte”.
En oglamorös premiärrepris mot Giffarna väntade. Samma gäng åkte hem med en 1–0-vinst när millenniet var alldeles nytt. Med Bogic Popovics mytologiska 45 minuter i den grönvita historien. SvFF kunde inte komma på en mer laddad inledning än att Bajen skulle få chansen att upprepa sin torsk från föregående år.
Spelet, vädret, publiksiffran och läktaratmosfären var i grunden lika som 2000. Laguppställningen en annan, men liksom då med Andreas Bild på planen. Tempot var återhållsamt. DN skrev att det var så lågt att Bild ”såg rapp ut på planen”. Ja, han var definitivt snabbast fram när han från nära håll rakade in det som skulle bli segermålet efter drygt 20 minuter. Efter en liggande nickskarv av Markstedt, som följdes av ett par slumpmässiga studsar, la sig bollen framför ett i stort sett öppet mål. Bild gjorde även slitgörat genom matchen, som nästan alltid i skymundan, och som få registrerar. Smeknamnet ”Still-Bild” tyckte många var fyndigt. Nej, han var inte snabb. Nej, han var inte rörlig. Nej, han var inte teknisk. Men han ska ha cred för att han gjorde det otacksamma men viktiga grundjobbet på mittfältet under de 19 matcher han spelade under säsongen. Det där som måste till för att ge utrymme åt spelare som Kennedy och ytor åt snabblöpare som Andreas Hermansson.
Giffarna sågs som en given konkurrent om nytt kontrakt i en nervig bottenstrid till hösten. Tre pinnar i premiären gav arbetsro, andrum och respit.
Viktig men lite bortglömd seger 2
Elfsborg-Hammarby 0–1, Ryavallen 14 maj, omgång 6.
Säsongen hade börjat överraskande bra. Förutom premiärvinsten hade vi även tagit en trepoängare mot Örebro och plockat poäng mot Örgryte, Häcken och det alltjämt fruktade IFK Göteborg. Vi var obesegrade! Och Elfsborg hade inte startat som ett topplag, trots både Anders Svensson och Fredrik Berglund i laget.
Andreas Hermansson utmanade sina skadeföljetonger med energi, vilja, snabbhet och målkänsla. Den kombon visade han igen mot Elfsborg. Efter en knapp halvtimme tog ”Herminator” ner en långboll från 19-årige högerbacken Peter Holm och petade behärskat in 1–0 förbi Johan Wiland, 16 år innan denne skulle dra på sig vår målvaktströja. Sören Cratz kunde efter matchen konstatera att: ”klubben har fått så mycket skit, och det har gjort oss väldigt starka som grupp.”
Tre månader efter slutsignalen framkom det att Elfsborg inte haft ordning på övergångspapperen för Johan Karlsson, som värvats från Åtvidaberg. Det blev poängavdrag för de matcher han deltagit i och mot oss blev 0–1 till 0–3. Om inte Hammarby vunnit hade det blivit extrapoäng, som eventuellt kunde ha varit avgörande. Och använts mot oss i Allsvenskans slutsummering. Guldet hade i så fall mist en del av sin glans. Tack vare Hermanssons segermål kan vare sig hyresgäster eller gnagare gapa om detta.
Viktig men lite bortglömd seger 3
Trelleborg-Hammarby 2-3, Vångavallen 25 juni, omgång 11.
Vi hade fyra matcher utan vinst bakom oss. Totalt två poäng på fyra matcher och bara ett mål framåt. Dessutom årets sämsta publiksiffra, knappa niotusen, i 1–1-matchen hemma mot Norrköping en vecka tidigare. Då Sören Cratz tyckte att spelarna hade ”bly i fötterna”. Förlust mot Trelleborg och det skulle vara närmare till kvalplats än till vårsuccéns tabelltopp.
Kennedy och Johan Andersson gav oss en tvåmålsledning som såg säker ut med 20 minuter kvar. Men Trelleborg kämpade in två bollar och hade lägen för ett tredje. I 90:e kom ett svepande inlägg från Christer Fursth, som likt en frustande Klasse Johansson tagit sig fram längs vänsterkanten, och Peter Markstedt nickade in segermålet. Första vinsten på en och en halv månad.
Målet gav tabellraden 4-5-2, vände trenden och innebar häng på toppen igen. Kennedys drömmål när guldet säkrades mot Örgryte i all ära. Markstedts gyllene nick på ”Tjongavallen” var minst lika viktig.
Guldkvällen, den 21 oktober 2001, dokumenterad av fotograf Hasse Fridén.
