Efter ett liv i Hammarbys tjänst har Kenta Ohlsson blivit Mr Hammarby. Nu fyller han 70 år. Supportrarnas Matchprogram publicerar en intervju med ikonen från matchen Hammarby-BK Häcken 22 september 2016.
Text: Magnus Hagström. Foto: Hasse Fridén.
När vi talades vid för några år sen var du lite tveksam till ikonstatusen med motiveringen ”jag har aldrig vunnit något”. Det känns som du accepterat rollen och är beredd att ta ansvaret som den innebär?
– Jag får nästan mer kredd nu, 30 år efter karriären, och numera funkar titeln Mr Hammarby. Det dröjde innan jag förstod legendstatusen, och det har att göra med jag aldrig tyckte att det var så glamouröst att spela fotboll i Bajen. Vi var amatörer och fotboll var inte fint på den tiden utan något som nedvärderades av folk som hade utbildning. Se vad fotbollen betyder i dag, det är ett otroligt uppsving och att vara legend är rätt spännande.
Ja, du är större som ikon nu än för till exempel tio år sedan – har det börjat gå upp för folk hur stort det är med en spelare som haft hela sin karriär i samma klubb?
– Ja, det är ovanligt i dag. Folk uppskattar att jag gjort bra saker för klubben och fansen i många år, att man fört något vidare genom generationerna. Med tränarrollen fanns jag i klubben i fyra decennier – från 60-talet till 90-talet.
När är det jobbigt att vara Mr Hammarby?
– Jag upplever det aldrig som jobbigt. Många tackar för det man gjort, det är inte så mycket fotbollsfrågor faktiskt. Fast det händer ju att jag inte hinner ta en fika i halvtid när jag ser Hammarby därför att det är så många som kommer fram och vill morsa eller snacka. Jag får återvända till läktaren tomhänt om jag vill se andra halvlek.
Känner du dig någon gång utnyttjad av klubben?
– Nej, men ibland har jag sagt ifrån när de velat ha mig att snacka inför matchen. ”Ni sliter ut mitt ansikte, det finns många andra duktiga spelare som går på matcherna” har jag fått säga. Man kan snarare säga att klubben bidragit till att jag inte är bortglömd.
Brorsan Billy och du har ju skrivit en bok om karriären. Har du genom att delta i bokprojektet reflekterat över saker du inte tidigare tänkt på?
– Ja, det är lite konstigt att vi uppfattade uppväxten så olika. Han minns den som harmonisk men det tyckte inte jag. Pappa var alkoholist och uppträdde ibland hotfullt mot mamma. Kanske åldersskillnaden mellan oss gjorde att vi uppfattade saker olika, jag flyttade ju hemifrån när jag var 17 år också.
Under din spelartid hände mycket i samhället, ungdomen började bli mer ifrågasättande och det fanns en vänstervåg. Hur påverkades du?
– Redan som 16-åring började jag umgås mest med vuxna människor i och med att jag kom in i A-laget och tappade mycket av min ungdom, jag hade knappt något umgänge med jämnåriga kompisar. Men jag växte upp i ett socialdemokratiskt hem, det var självklart för en arbetarfamilj. Jag minns att äldsta brorsan var mods och liftade till Paris där det hände mycket. Modemässigt var vi i laget påverkade av tidsandan under 70-talet, de flesta hade långt hår och helskägg eller mustasch, till det extremt tajt skjorta och utsvängda gabardinbrallor. Det var rätt obekvämt med de där skjortorna, de var så tajta att magen syntes mellan knapphålen fast vi var vältränade.
Hur var det strax efter dina tränarår i Bajen – som jag minns det var din status som Bajenikon inte jättestor då.
– Klubben var illa ute. Spelare försvann, man plockade upp sådana som inte höll måttet och det fanns ett konkurshot. Fansen kan vara grymma när det går dåligt. Det finns alltid sådana som hör av sig och är otrevliga. Men det var ett fåtal.
Har du aldrig tröttnat på Hammarby?
– Jo, när jag gick i pension för tre år sedan. När klubben sa att de gärna ville att jag skulle jobba vidare på något sätt kände jag ”nu räcker det, jag har varit i klubben från jag var 8 år till 65”. Men det passar mig att vara i den roll jag är nu.
Finns någon som skulle konkurrera med dig om epitetet Mr Hammarby?
– Det är väl Nacka Skoglund då. Det är fascinerande med honom, han är en galjonsfigur som inte gjort så mycket för klubben. Jag brukar gå till statyn varje julafton. En som borde fått större status är Tom Turesson, han är en våra största spelare. Dessutom var han social, snäll och omtänksam.
Ser du någon arvtagare till dig?
– I så fall är det Kennedy.