Supportern 2.0, en novell av Tore O

– Bojkott, sa killen.

Vi stod i kö till kaffemaskinen och snacka lite löst.

– Bojkott? sa jag. Va då bojkott?

– Dom är inte värda att jag kommer, sa killen. Dom är för dåliga.

Han skulle bojkotta sitt lag. Sitt tvillinglag. För att det hade gått knackigt den senaste tiden. Det skulle lära dom, sa han.

– Men man går ju på matcherna, sa jag. Man går på matcherna, man ser sitt lag och man stöttar dom. Man går dit, tar en bira och sjunger. Man supportar.

Först tänkte jag att killen fattar väl inte bättre. Men så fortsatte han.

– Det enda som räknas är att man vinner, sa han. Hur det ser ut på plan spelar ingen roll.

– Vänta nu, sa jag. Det är klart att det spelar roll. Grabbarna måste ju lira. Dom kan ju inte ge upp bollen, hoppas på en straff och maska resten av matchen. Då finns det ju ingen stolthet alls.

– Men ni vinner ju inget, sa killen. Ni har bara en pokal. Vi har massor.

– Har du pokaler? sa jag. Kul. Så visa dom då.

Nu fattade han ingenting. Han bara stod och plockade lite med sin pappersmugg.

– Om du har vunnit pokaler så ta med dom och visa dom, sa jag. Annars tar du ju åt dig äran för nåt du inte har gjort. Jag vinner inga pokaler. Jag lirar inte matcher. Jag står på läktaren och stöttar mitt lag så att det ska kunna gå hela vägen. För att jag älskar min klubb. Inte för att dom har flest pokaler.

– Det man själv gör kan man ta åt sig äran för, sa jag. Som snyggast tifon. Vackrast ingångssång. Störst publik. Grymmast tryck. Mäktigast premiärmarsch. Finast matchprogram. Allt som görs av oss på läktaren.

Fast det där fattade han inte. Det har dom aldrig gjort, varken dom blårandiga eller kolsäckarna.

– Men ni är ju losers, sa killen. Som när ni fortsätter sjunga efter en bortamatch, fast ni har förlorat stort. Riktig losermentalitet.

– Losermentalitet? sa jag. Det är ju vi som visar pannben när vi står kvar. Det är ju vi som inte viker ner oss. Vad tror du själv funkar bäst på lirarna? Vad som ger mest jävlar anamma i nästa match? Att publiken aldrig viker ner sig? Eller bojkott?

– Er publik är ju inte äkta, sa killen. Ni gills inte.

– Va? sa jag. Gills jag inte? Hur då gills inte?

– Ni är nyinflyttade, sa han. Ni kommer från andra städer. Ni gills inte.

– Alltså, sa jag. Jag vet inte vad du svamlar om, men jag kan tala om för dig att jag gills. Mina polare gills. Alla som fyllde gamla Söderstadion gills. Alla som fyller nya Söderstadion gills. Alla som är där och sjunger fram vårt lag, i vått och torrt, gills. Dom gills allihop. Så in i helvete, gills dom.

– Jag kan tala om för dig vad som inte gills, sa jag. Bojkottare gills inte. Att inte gå på matcherna gills inte. Att räkna kärlek i pokaler gills inte. Att ge upp bollen och inte lira gills inte. Att gå hem innan matchen är slut gills inte. Att alltid peka på andra och aldrig göra nåt själv gills inte.

Han sa nånting om att han i alla fall tänkte bojkotta och pös iväg. Det blev tomt i fikarummet igen. Tomt som på hans läktare.

– Bojkotta sitt eget lag? Dra åt helvete.

Text: Tore O, efter Slas. Illustration: Isak Hultström

Novellen publicerades i Supportrarnas Magasin #1 som finns att beställa i vår webbshop.