Hagströms Krönika #17, Vecka 17, 2021.
Åtta kunder i Pressbyrån, åtta åskådare på Friends Arena
Jag hade inte tänkt haka på den allmänna indignationen kring FHM:s reglering av kulturen och idrotten (stopp för utövande av barnidrott, åtta åskådare oavsett arenastorlek etc) på grund av förståelse för att man i en pandemi inte kan sitta och skräddarsy regler som passar varje verksamhet exakt.
Men när jag såg den här skylten utanför Pressbyrån i Ropsten blev det så tydligt att det är lite väl låga ambitioner för att motverka trubbigheten i reglerna. Visst, oavsett vilka restriktioner man bestämmer sig för kommer så klart några uppleva det som fel och orättvist. Jag köper den problematiken men det bör ändå finnas en strävan efter att låta det bli en rimlig en avvägning mellan hur hårt olika verksamheter ska regleras. Pressbyrån i tunnelbanehallen har alltså samma begränsning på åtta personer som Friends Arena och Nya Söderstadion. Det är så klart absurt.
Vad jag förstår så handlar det om vad Folkhälsomyndigheten och samhället anser vara viktigt. Näringslivet måste man låta pågå, folk behöver köpa mat också vidare och nedstängningar skulle dessutom innebära andra problem i form av konkurser och arbetslöshet. Det är väl därför som rent kommersiell fritidsverksamhet, typ padelhallar och skidliftar i fjällen, håller öppet som vanligt medan föreningsidrotten (och kulturlivet) inte anses lika viktig och avkrävs närmast hundraprocentig avhållsamhet. Elitidrotten är ett mellanting – det är både industri och folkrörelse – och där har man tillåtit själva utövandet men inte publik som ju är en förutsättning för att kunna bedriva elitverksamhet. Javisst ja, publik är inte helt bannlyst. Man får ju faktiskt släppa in lika många på en arena som rymmer 50 000 åskådare som till Pressbyrån i Ropsten.
En intressant argumentation kring hur elitfotbollen drabbats orimligt hårt drevs av Svensk Elitfotbolls generalsekreterare Mats Enquist i samband med fotbollens upptaktsträff. I en filmad intervju framhöll han något som jag annars inte sett så mycket av: att det finns ett klassperspektiv i det här också. Mats framhöll att väldigt många som blivit engagerade fotbollssupportrar är sådana som inte har tillgång till stugor i fjällen. Att fotbollen ofta betyder särskilt mycket för dem som inte tillhör samhällets mest resursstarka kategorier. Och att det därmed blir skevt när man låter dem som är hyfsat välbärgade fortsätta med sina trängselskapande fritidssysslor men stoppar knegarnöjen.
Över huvud taget är tillsättningen av Mats Enquist i SEF en lyckträff för oss fotbollsfans. Han blev generalsekreterare i intresseorganisationen 2012 och med honom kom en tydlig attitydförändring: han var intresserad av att prata med oss fans. Det vanliga dessförinnan var att fotbollens byråkrater pratade om oss i klackarna, och i bästa fall till oss. Att vi fanns sågs ofta som ett problem på olika sätt och det utarbetades regler och strategier för hur det skulle gå till att resa till bortamatcher (endast petflaskor i bussarna!) och klubbarna ålades ansvar långt utöver vad polismyndigheter krävde. Jag kan fortfarande förundras över att fotbollsbyråkratin på allvar ville stoppa supportrar att använda dödskallar i sin symbolik. Det kanske låter rimligt ur perspektivet ”vad har dödskallesymboler med fotboll att göra” men så fort man börjar fundera lite över konsekvenserna av sådana regler blir det ohållbart. Är en piratflagga medplockad från ett barnkalas ok men inte Ultra Boys logga i ett tifo? Ok med tröjtryck men inte med tvåpinnsflagga? Och så vidare. Och framför allt: vem ska göra bedömningen vad som är godkänt eller inte? Hur ska klubbarna hantera supportrar med olämpliga symboler? Vad blir förbundets straff för den klubb som inte lyckas ”upprätthålla ordningen”?
Med Mats Enquist kom ett helt annat synsätt på supporterrörelsen. Han insåg att det faktum att en stor mängd människor är så intresserade av fotboll att de reser många mil för att se 90 (ofta mediokra) minuter med sitt favoritlag är en enorm tillgång. Att vi är en fantastisk resurs och att Svensk Elitfotboll och supporterrörelsen i grunden har ett gemensamt intresse.
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
Efter en derbyförlust mot AIK känns egentligen ingenting bra… jag brukar jämföra med att vakna upp till en värld i svartvitt efter sådana här matcher. Allt är som vanligt, men lite gråaare och tråkigare. Frukosten inte lika god, ingen lust att öppna morgontidningen, jag hoppas slippa möta någon granne i portuppgången.
Men så inser man: jag har vaknat upp som hammarbyare i dag också. Jag är fortfarande en del av en gemenskap som funnits långt över hundra år. En förlust i en fotbollsmatch kan inte ta ifrån mig det livslånga förhållandet som gett mig så mycket upplevelser och starka känslor. Och vänner! Både alla de som jag lärt känna under åren, men också ett oslagbart sätt att hålla ihop de vänskapsband som knutits i ungdomsåren.
Katarina Kuick, författaren bakom ”Jag hör till de få som kan leva” uttryckte det väldigt bra en gång. Hon exemplifierade läktargemenskapen med att den dagen hon behöver låna 1000 kr av någon så kan hon hitta hundra personer som är villiga att låna ut summan – därför att det handlar om folk som vet att de kommer att träffa henne igen. Hur många som inte har den här typen av sammanhang kan säga att det finns hundra människor i deras närhet som bistår med den där tusenlappen?
Alltså, bäst i Bajenland just nu: att vakna upp och veta att Hammarby finns i ditt och mitt liv i dag också.
Läst/sett/hört: En familjemedlem har sett till att tidningen Kalle Anka Klassiker regelbundet dimper ner i brevlådan därhemma. Trots att det här är en publikation utgiven av ett kommersiellt inriktat jättebolag (Egmont, med ett hundratal tidskrifter i katalogen) så görs tidningen med värme och personligt engagemang. Idén med klassikervarianten av Kalle är att publicera framför allt mästarna Carl Barks och Don Rosas äventyr, och dessutom ge historisk bakgrund och bjuda på skissmaterial och ovanliga framsidor. Man har betat av Don Rosa och är nu inne på Barks. Lite av en konnässörtidning alltså men eftersom Kalle Anka inte är svårtillgänglig på något sätt kan den tilltala även den som inte är specifikt intresserad av seriehistoria.
I den senaste utgåvan är huvudnumret ett tidigt Joakim von Anka-äventyr, ”Det förtrollade timglaset”. Skaparen Carl Barks har ännu inte riktigt format Joakim-karaktären men relationerna med Kalle och hans brorsöner är nog satta, redan här är det uppenbart att Joakim använder sin systerson Kalle för att utföra de underbetalda sysslor som han själv inte vill göra. En intressant detalj i äventyret är att det förekommer riktiga människor. Kalle Anka-världen består ju vanligtvis av antropomorfiska djur, det vill säga fåglar, hundar, grisar och andra djur som egentligen är människor. När äventyren utspelar sig på platser avlägsna från Ankeborg händer det att Carl Barks låter ankorna träffa varelser med riktiga människoansikten. Och han är bra på att teckna människor, de beduiner de så småningom stöter på i Nordafrika är förhållandevis realistiskt tecknade.
Hammarbyianakoefficient: rimligen borde det vara 0,0 i och med att Hammarby över huvud taget inte existerar i Kalle Ankas universum. Men läst som en allegori känns det självklart att serien handlar om oss och vår verklighet. För visst är vi likt Kalle otursförföljda? Medan Djurgården som en Alexander Lukas glider fram i tillvaron och lyckas sälja en mittback till Kina för 50 miljoner strax innan en pandemi bryter ut. Och AIK kör en Björnligan-stil där framgång ska vinnas med vilka medel som helst men nästan ändå alltid biter i gräset. Och vilken klubb som gillar att vältra sig i sina pengar är väl självklart?
Mer läsning:Efter en derbyförlust blir det givetvis högljutt tonläge i sociala medier med hård kritik av Stefan Billborns sätt att leda laget, ilska mot enskilda uttalanden och så vidare. Läs gärna Andreas Bjunérs bloggtext om Billborn som jag tycker ger rätt proportion åt derbyförlusten.
Veckans vinyl: Den här gången är valet självklart, en sån här dag kan det givetvis inte bli något annat än ”Sista kvällen i april” med Perssons Pack. Var sak har sin tid men nog skulle jag ibland vilja vara 30 år igen och vråla ”å raketerna dom flög omkring” med bar överkropp, ha armen runt halsen om min vän Kenneth, bibblotjejer i soffan och tevebordet indränkt med utspilld anislikör.
Dödsannonsligan. En AIK och en Djurgården under veckan, i båda fallen manliga avlidna.
Aktuell ställning: Hammarby 11 (fem kvinnor, sex män) AIK 10 (1-9), Djurgårdens IF 7 (0-7), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1).
Från Matchprogramsfabriken: Vid Kennedys avskedsmatch gjorde vi den dittills största matchprogramssatsningen och skapade en 52-sidig publikation som sålde så bra att vi tvingades trycka en kompletterande upplaga. Nu tänkte vi bräcka oss själva och gör ett 60-sidigt program till cupfinalen Hammarby-Häcken 30 maj. Vi hoppas på rekordförsäljning nu när vi äntligen står inför en match som kan ge en efterlängtad titel och ny biljett till Europaspel. Jag räknar med att vi snart ska kunna visa en framsida och ge möjlighet att beställa programmet. Under tiden rekommenderar vi Kennedyprogrammet för den som missat det. Finns här.