Hagströms krönika Nyheter

Det mest förbjudna.

Hagströms Krönika #25, Vecka 25, 2021.

Det mest förbjudna.

Fotboll Extra hette en tryckt veckotidning som fanns några år under fotbollshajpen kring millennieskiftet som framför allt bevakade svensk elitfotboll. Om jag minns rätt var det rejäla genomgångar av de allsvenska matcherna, både i form av uppföljning och inför-texter. Enbart herrfotboll förstås, så var det allt som oftast vid denna tid.

Bland annat hängde tidningen på supportervågen som rådde genom att betygsätta klackarna efter match. Det var pluspoäng för sång, fyndighet, bortastöd, banderoller och så vidare men tidningen delade också ut minuspoäng för stökigt uppträdande, hatramsor etc. Det blev lite märkligt efter ett tag eftersom storstadsklubbarna med sina stora följen i allmänhet hade några inslag av oönskat uppträdande vid matcherna och ofelbart åkte på minuspoäng som åt upp deras plus. Den som följde supporterlivet genom Fotboll Extras ranking kunde därmed få uppfattningen att exempelvis Trelleborg (som sällan fick minus) hade bättre klack än IFK Göteborg eller Malmö FF.

Jag tänkte nu gå i Fotboll Extras fotspår men enbart ägna mig åt att ge beröm till motståndarklackar. Det här är något vi i supportervärlden är extremt dåliga på, och jag känner att detta är betydligt mer kontroversiellt än att göra listan över hat-lag som fanns i den här spalten vecka 12. Det kanske inte heller är meningen att vi ska vara bra på credda motståndarfans, men jag tänkte ändå bryta lite ny mark och förbehållslöst hylla dem som normalt är mina fiender och som jag sågar, dissar, hatar när vi står på varsin sida på en arena. Jag släpper alltså helt eventuella dåligheter som finns inom respektive klack för att inte hamna i Fotboll Extra-fällan.

Så, ta åt er om ni råkar läsa detta. Och hammarbyare som tycker att jag gör något oförlåtligt får väl skriva upp mitt namn på någon Stasi-inspirerad svart lista som persona non grata. Det här är min tio-i-topp:

  1. AIK. Sett över tid är Gnaget klart bäst av våra motståndare. Här finns kontinuitet sedan sent 1970-tal och rätt mycket svart humor. Vart laget än spelar handlar det om respektabla numerärer och man har även en livlig interndebatt vilket visar sig i engagemang på årsmöten bland annat.
  2. Djurgården. Vilken resa djurgårdsfansen har gjort sedan 1990-talet då de (inte orättmätigt) sågs över axeln av gnagare och bajare. Från 2000-talet och framåt är Djurgården den klubb som har största klacken sett till andel av den totala publiken. Vilket bland annat märks i bortaföljena.
  3. Malmö FF. Så mycket har hänt sedan klubben under 90-talsdeppigheten fick för sig att flytta till Malmö IP med plats för 7 000 åskådare. Man har verkligen lyckats få fram en känsla av att det är en hel stad som står bakom sitt lag.
  4. IFK Göteborg. För några år sen fick jag uppleva något jag inte trodde kunde hända: vi blev utsjungna på hemmaplan av en motståndarklack i ett icke-derby. Inte en hel match givetvis men vid något av de tillfällen när de uppemot 2 000 blåvita tog ton överröstade oss. Omtumlande.
  5. IFK Norrköping. Borta är tiden då den del av stans ungdomar som lockas av klackmentalitet valde något av huvudstadslagen som regelbundet kom på besök med stora skaror. Peking Fanz har gjort ett bra jobb och fått folk att förstå värdet av att stötta sitt lokala lag.
  6. GAIS. Snacka om att jobba i motvind men det är helt uppenbart att gaisarna faktiskt aldrig ger upp. Här finns potential att göra vad Hammarby lyckats med i Stockholm: att visa att man kan bli störst och bäst i stan utan nämnvärd sportslig framgång. Skulle kunna samla ihop 300 fans som bestämmer sig för att varje dag göra en grönsvart aktivitet under fyra år och det kommer att ge ringar på vattnet.
  7. Degerfors. Jobbar på i dubbel bemärkelse – här vurmas för knegarmentalitet på ett i mitt tycke rätt smart och attraktivt sätt. Klassisk banderoll på Nya Söderstadion: ”HEJ LATTE-SÖDER – HÄR KOMMER DEN RIKTIGA ARBETARKLASSEN”. Gillar också halsduksbudskapet som skymtats under årets säsong: BLÅS AV SKITEN!
  8. Assyriska/Syrianska. Ursäkta att jag drar de båda Södertäljeklubbarna över en kam men jag tycker båda gör bra ifrån sig på ungefär samma sätt. Bygger man sin klubb som de gjort med etniska förtecken blir det av naturliga skäl ett begränsat publikunderlag, men de har verkligen lyckats få ett folk på benen för att stötta sina fotbollsklubbar.
  9. Örgryte. Det som en gång i tiden var en liten sorglig klick med överklasstouch har under åren blivit betydligt brokigare och hängivnare. Bra jobbat.
  10. Häcken. Göteborgs BP kämpar mot tre traditionellt stora klubbar vars supporterskaror byggts av flera generationer men håller faktiskt på att lyckas bryta sig in i hegemonin. När de spelade cupfinal borta mot Malmö för några år sedan reste 800 Häckenfans till matchen.

Detta var tio-i-topp men bubblarna strax därunder är många. Kalmar, Elfsborg, Örebro, Sirius, Helsingborg, Landskrona,  Sundsvall, Mjällby, Östersund och Öster skulle kunnat tagit en plats på listan men kom inte med denna gång. Över huvud taget har vi de senaste decennierna sett en imponerande utveckling av fankulturen. I stort sett alla klubbar som regelbundet spelar i Allsvenskan eller Superettan har supportrar som syns, hörs och inte viker sig även när det går dåligt.

 

Listan – Bäst i Bajenland just nu:

1 Publik på Kanalplan. Glädje på planen, glädje på läktaren. Hammarby gjorde inte sin bästa match i Damallsvenskan när man besegrade jumbon Växjö med 2-1 men det var påtagligt hur mycket alla sett fram emot en match med fler än patetiska åtta åskådare.

2 ”Just i dag är jag stark”. Det som blivit vår nationalsång spelas numera så ofta att den många gånger känns uttjatad. Gå på Götgatan en matchdag och du hör den från varannan pub, något som inte gynnat dess slagkraft, Men så kommer de där ögonblicken när man liksom hör den på nytt och verkligen känner storheten i orden och musiken. När damlaget gjorde entré till Kenta inför Växjömatchen och en publik som definitivt ”väntat så länge på just denna dag” var det på riktigt igen.

3 Hockey i Zinkensdamms ishall igen. Det var ett rejält avbräck för ungdomsverksamheten och damlaget i Hammarby när spel i ishallen på Zinkensdamms IP dömdes ut. Nu är den restaurerad och vi kan se fram emot damfajter på Södermalm igen, oerhört betydelsefullt. Klubben gör dessutom en satsning på damlaget, kan det bli en hajp kring laget?

4 All denna fotodokumentation av Hammarby. Tack till alla ni som plåtar matcher och publik och lägger ut till allmänheten. Jag misstänker att vi vant oss vid flödet och kvalitén och att ni därför inte får den uppskattning ni förtjänar men ni ska veta att många gläds åt era insatser. Tack Henric Wauge, Peter Jonsson, Hasse Fridén, Romus Ramström, Therese Back, Kenta Jönsson, Ewa Jorenbo, Björn Qvarfordt, Anna Wester, Benjamin Thorén med flera, med flera.

 

Läst/sett/hört:

I Liber-utgåvan ”Segregation” presenteras författaren Jonas Lindström med dessa ord: filosofie doktor i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola.

Märkligt. Jag känner ju Degerfors-Jonas som en kille i klacken, en som åkte på bortamatcher och firade bandysegrar i Div 1 Östra med flödande öl på Zinkens pub. Och en jeppe som jag fortfarande träffar i vimlet när Bajen lirar och byter några ord med. Men i andra sammanhang är han alltså fil dr och nu har jag läst hans bok. Det är alltså en bok i en serie vars syfte är att introducera olika begrepp inom samhällsvetenskapen. Jonas har skrivit 124 sidor som överskådligt berättar om det som titeln avslöjar. Han gör det på ett på ett roligt sätt – bland annat genom att hämta exempel från populärkulturen: serien Rocky, filmerna Falling Down och Jägarna, Fotbollsgalan 2013 med mera. Specifikt måste jag också nämna nämna att Jonas fått in låttexten ”Rågsved” i sin berättelse – alltså ett Hasse&Tage-verk framfört av urgöteborgskan Sonya Hedenbratt 1962.

Huvudsyftet är att slå hål på bilden att segregation enbart handlar om ”invandrartäta områden” – i själva verket är det lika mycket segregation när ungefär likadana välbeställda människor bosätter sig inom ett specifikt område. Bra! Som den hängivne supporter han är så kan Jonas förstås inte låta bli att också hämta exempel från supporterkulturen i Hammarby. En story som i sin tur hämtats från Katarina Kuicks och Björn Qvarfordts ”Jag hör till de få som kan leva”. Vi får följa med till Falkenberg och vara med när några Bajensupportrar misshandlades av lokala ligister vilket i pressen sedan beskrevs som ”supporterbråk”.

Veckans vinyl: Jag fick ett tips om att lyssna på ”Take Five” med Dave Brubeck Quartet och blev knockad av denna jazz med suverän timing. Som någon i kommentarsfältet skrev: “When the most funky of musicians looked like a politicians and accountants”. Kolla trummisen! Och lyssna framför allt!

 

Dödsannonsligan. Två annonser med AIK-emblem, en med Djurgårdsmärke i veckan. Enbart manliga avlidna. Aktuell ställning: Hammarby 16 (fem kvinnor, elva män) AIK 12 (1-11), Djurgårdens IF 9 (0-9), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1).

 

Från matchprogramsfabriken: Vi fick en förfrågan om annonsering i veckan. Annonspengar har onekligen hjälpt oss att driva verksamheten, men till detta sa vi nej – vår policy är att inte ta emot annonser för spelbolag. Vilket vi svarade (vänligt) och fick nytt mejl att ”bolaget inte är ett spelbolag utan endast jämför olika spelbolag med svensk SGA-licens”. För oss innebar det inte någon direkt skillnad, idén är lik förbannat att få folk att satsa på pengar på online-casinon och liknande och till det säger vi nej.

Med det sagt – företag i Bajensfären är alltid välkomna att prata med oss om eventuell annonsering. Planen just nu är att återstarta ordinarie allsvensk programverksamhet i september och då finns möjlighet att synas i programmet. Vi har redan kommit överens med RA Trädgård, Djurö Gräv och JKN Advokatbyrå.

 

Det var allt för den här gången! Glad midsommar om ni fortfarande är vakna!