Hagströms Krönika #30, Vecka 30, 2021.
Europa & jag
Med avund betraktar jag det ganska stora gäng Hammarbyfans som krånglade sig förbi allehanda restriktioner och åkte ner till NK Maribors hemmaarena Ljudski vrt. Nu blev det ändå inte så att alla nedresta fick komma in på arenan, men ett försök var det ju i alla fall. Som gjorde det tydligt att mina egna Europaresor med Bajen varit alldeles för få. Mestadels givetvis beroende på att jag håller på ett lag som sällan deltagit i det europeiska cupspelet. Men också på att jag själv inte alltid tagit chansen när den funnits. Mina erfarenheter av att se Hammarby i utlandet inskränker sig till dessa tillfällen: St Mirren och FC Köln i UEFA-cupen (1985), FC Gomel i Intertoto Cup (1999), Partizan Belgrad i kval till Champions League (2002), Akranes i UEFA-cupen (2004), FC Köpenhamn i Royal League (2007) och Fredrikstad i UEFA-cupen (2007).
Även om vi som sagt inte varit särskilt flitiga i Europaspelet så har det funnits ytterligare ett antal möjligheter, framför allt via Intertotomatcher. Anledningen till att jag inte åkt? Jag skulle tro att det berott på någon av dessa faktorer: att jag vid tillfället var
a) fattig som en kyrkråtta, b) kär som en klockarkatt, c) tillfälligt sinnesförvirrad, d) olyckligt kär e) allmänt olycklig f) upptagen av familjeangelägenheter, g) drabbad av tågstrejk.
Hursomhelst – här är mina reflektioner från de Europaäventyr jag trots allt varit med om:
St Mirren 1985: Det här var före lågprisflygets tid och när Bajen Fans ordnade resa så handlade det om tåg med flera övernattningar på både dit- och hemresa varav några under tågresor på vanliga sittplatser. Om jag minns rätt reste vi fem-sex dagar. Innan match var det glad stämning med byten av halsdukar osv. Jag bytte bland annat bort min unika BF-halsduk, supporterföreningens första egna souvenir, mot en skittråkig svartvitrandig som jag inte längre har kvar. Vi hade 3-3 från hemmamatchen och inte så mycket hopp om att gå vidare när matchen gick mot sitt slut och skottarna ledde med 1-0. Men miraklet inträffade och Bajen vände med mål i 86:e och 90:e minuten – och däremellan hann ett mål underkännas. Nu var den positiva atmosfären borta. Efter matchen kom skotska förbundets säkerhetsfolk till oss (ca 20 Hammarbysupportrar) och sa att vi inte fick lämna arenan av säkerhetsskäl. De kunde inte låta oss gå till Paisleys station för vidare tågfärd till Glasgow Central eftersom ett uppbåd väntade på oss. I stället skakade de fram en spelarbuss som körde oss direkt till centralstationen men på något sätt hade hemmafans fattat att det antingen var Hammarbyspelare eller supportrar i bussen och kastade sten på den. En krossade en ruta och damp ner bredvid min polare Calle Moback.
FC Köln 1985: Efter en sensationell 2-1-seger under ymnigt snöfall och med orange boll på Råsunda mot den tyska ligatrean var det stort intresse för att åka ner till Mungersdorfer och se returen. Bajen Fans skakade fram ett gäng bussar och jag tror att vi var 300-400 som tog oss ner till Köln. Dock omedelbart lite grinig stämning eftersom bussbolaget nekade resenärerna att ta med sig den medhavda alkoholen, de propsade på att den skulle låsas in i bagageutrymmet. Om jag minns rätt blev det någon slags kompromiss där ett begränsat antal ölburkar fick tas in i bussen. Matchen vann Köln, som då hade ett väldigt bra lag med spelare som Klaus Allofs (skyttekung i Bundesliga 1985), Pierre Littbarski och målvakten Toni Schumacher, med 3-1 och var vidare. Det var synd, men gick att leva med. Bittrare var då nyheten som spreds i bussen på vägen hem (måste varit när någon fick tag på en svensk tidning) om att en av våra favoriter, den briljante Michael Andersson, hade skrivit på för IFK Göteborg. Det kändes som ett stort svek.
FC Gomel 1999: Här finns ju hur mycket stoff som helst om resan och matchen som spelades på Olympiastadion i Minsk och inte i själva i Gomel. ”Jag Minsk ingenting” var ett stående skämt bland oss 30-tal fans som firade en helg i den belarusiska huvudstaden, men det var mest en fyndig ordvändning. Jag minns rätt mycket, det kändes snarare som att de två dygnen innehöll mer av upplevelser än ett år på hemmaplan. Redan planet ner var ett äventyr – Belavia Airlines hade skakat fram ett gammalt ommålat militärplan med blankslitna däck där bagageavdelningen också fungerade som rökruta. Eftersom det handlade om reguljärtrafik var det utresa redan på fredagen till matchen som spelades en söndag. Jag är glad för den extratid vi fick. Den gjorde att vi hann med både restauranger, tunnelbaneresor, diskotek, bad i floden som rinner genom stan och eskort med militärbil. Min lilla grupp fick hjälp av en lokal kille som förlorat sina ben men tog sig fram på en slags rullbräda, han lovade fixa fram taxi och köra oss vart vi ville under lördagen. Det visade sig vara han själv som var taxichauffören, han hade en konstruktion som gjorde att han kunde gasa och bromsa med händerna. En överlevare helt klart. Killen skjutsade runt vårt gäng under hela lördagen och väntade utanför på nästa körning. Efter restaurangbesöket där vodkan serverades på helrör med ölkapsyl (som inte går att försluta) till discot med garderobsinlämning för medhavda vapen. Vid stängningsdags stod han och väntade på oss och såg till att vi kom hem. Själva matchupplevelsen var också rätt märklig. Olympiastadion i Minsk hade en kapacitet på 40 000 men vi var bara strax över 1 000 på plats – bevakade av cirka tusen militärer och poliser. Trots den säkerhetsmässigt allvarliga inställningen till matchen placerade man oss få Bajenfans precis bredvid hemmasupportrarna, bara en trappa skilde de båda sektionerna. Efteråt fick min grupp skjuts till hotellet med militärt blåljusfordon, jag tror vi förhandlade oss till detta och vi lyckades också få dem att slå på sirenerna för att få en ståndsmässig återkomst till hotellet. 2-2 i matchen räckte gott och väl efter 4-0 hemma, men också ett typiskt utfall denna säsong där vi inte vann en enda bortamatch.
Partizan Belgrad 2002: Nu var intresset för att åka och se Bajen på bortaplan på en helt annan nivå än tidigare. Det handlade om chartrade plan och ungefär 800 Hammarbyfans på plats. Efter 1-1 hemma fanns åtminstone ett visst hopp om avancemang. Planet landade rätt många timmar innan så det fanns tid att se på stan och ta en öl – trodde vi. I stället bussades samtliga fans från flygplatsen direkt till arenan där vi förväntades hänga i timmatal i väntan på match. Efter ett tag blev det tydligt att den utkommenderade polisstyrkan inte kunde hålla koll på mängden Hammarbysupportrar, klungor av fans såg till att lämna arenaområdet för att ta sig in till stan – varav några råkade illa ut när hemmalagets huliganer gav sig på random bajare. Skälet till att man velat hålla oss samlade på plats beskrevs som ”för er egen säkerhet” och jag måste medge att den serbiska ordningsmakten inte hade helt fel i detta även om jag själv och mitt sällskap tog oss in till centrala Belgrad utan blessyrer. I själva matchen höll vi 0-0 i halvtid men i andra blev Bajen överkört med 4-0.
Akranes 2004: Island var betydligt vänligare mot Hammarbys supportrar och vi fick en heldag som många utnyttjade till bad i Blå Lagunen. Själv gick jag på en pub och tog ett bad i havet i halvtid i stället. Det gick alltså att gå från läktaren direkt ner till en strand och kasta sig i havsvågor. Apropå arenastandarder – hemma stoppade SvFF Bajen från spel på Söderstadion för att de ansåg att vår arena inte höll ”UEFA-standard”. Med tanke på Akranesvöllurs nivå kanske UEFA rent av hade accepterat en arena i Stockholm för 12 000 åskådare och med tydliga avgränsningar mellan läktarsektionerna. Nu tvingades vi under den här perioden spela Europamatcher på Råsunda inför 5000-6000 åskådare.
FCK 2007: Royal League existerade tre säsonger och vi var med i två av dem. Idén med vinterspel för de bästa klubbarna i Sverige, Norge och Danmark var ganska ifrågasatt och publikintresset väldigt ojämnt. Jag tyckte dock att det var en rätt kul turnering. I och med att lagen ändå spelar träningsmatcher under denna tid så kunde man väl lika gärna göra det i form av tävling? Royal League-mästare kanske inte var den mest prestigefyllda titeln men lite upphöjt blev det ändå jämfört med träningsmatcherna. 2007 mötte vi FC Köpenhamn i gruppspelet och vi var en hel del supportrar som åkte ner för att se vårt lag på Parken, trots att chansen att gå vidare var borta. En perfekt tågbortamatch. Mitt resesällskap värmde upp på Arbejdernes Museum där det gick att få klassiskt smörrebröd och dricka pilsner med knegarhistorik. I matchen blev det 4-0 till danskjävlarna.
Fredrikstad 2007: Vi var riktigt bra på hösten och vann finalen (en av flera) i UEFA Intertoto Cup. Segrar mot Klaksvik från Färöarna, Cork City från Irland och Utrecht från Nederländerna gjorde att vi plötsligt även deltog i UEFA-cupen. Där ställdes vi mot norska Fredrikstad med bland andra Rami Shaaban i laget. Efter 2-1 hemma (om nu Råsunda kan räknas som ”hem”) var vi ett antal hundra Bajensupportrar som åkte till en stad rätt nära svenska gränsen mot Bohuslän. Jag bilade med ett par polare och kom på att vi skulle besöka ett norskt systembolag en bit innan ankomst. Vi kom in i en butik som var helt tom på människor. Flaskorna hade damm på sig och vi fick ropa ”hallå” ett par gånger innan en butiksanställd tittade fram. Så klart – ingen vettig människa betalar väl dubbla priset på alkohol med gränshandeln en halvtimme bort. När det gäller själva matchen är det en av mina starkaste upplevelser och något jag berättade om i tidigare krönika. Får bli repris här:
Då och då återkommer jag till en match 2007, i UEFA-cupen borta mot Fredrikstad. Hammarby hade vunnit med 2-1 hemma och i bortamatchen stod det 0-0 till 85:e minuten då hemmalaget nätade. Med bortamålsregeln skulle det innebära respass, vi var alltså tvungna att kvittera för att gå vidare. Hammarby anföll mot vår kortsidesläktare, och vi var en stor skara på plats för att följa vårt lag. Kanske tusen supportrar? Längst ner de unga hårdingarna som jiddrade med hemmaklubbens säkerhetsvakter och som alltför ofta fått symbolisera ”typisk fotbollssupporter”. Längre upp; tanter och gubbar med livslångt förhållande till Bajen, barnfamiljer iförda årets matchtröjor, killar med kilt, luttrade kompisgäng utan annan attityd än att de är där för att vråla på Bajen.
De där sista minuterna. Det var som att mitt liv hängde på att vi skulle få in ett mål. Och i 90:e kom den stora chansen – straff till oss. Kvittering till 1-1 skulle räcka. Sebastian Eguren förbereder sig för att slå straffen. I det ögonblicket fanns inget viktigare i min tillvaro. Mina barn var födda och på ett plan är de så klart alltid det viktigaste – men i nuet hade inget annat än den där straffen betydelse. Den känslan.
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
1 Milos Milojevic. Man måste ge honom kredd för resultaten sedan han anlände. Jag är inte så krass att jag tycker att poängsnitt är det enda en tränare ska bedömas efter (finns alltid omständigheter till varför det blir som det blir) men det är onekligen en rätt viktig parameter. Under Milos har vi i tävlingsmatcherna alltså 5-1-0 och det är naturligtvis sjukt bra siffror.
2 Europaspel. Som man längtat efter detta. Se nu bara till att förlänga matchandet så långt att vi får börja åka på bortamatcher helt legalt.
3 Bortaresor i Allsvenskan. Flera klubbar öppnar nu upp för bortastöd och Hammarbyfans har kunnat köpa biljetter både till matchen i Östersund och mot IFK Göteborg. Borde Hammarby göra likadant? Nja, så länge man inte kan ta emot samtliga säsongsbiljettinnehavare känns det magstarkt att kräva att plåtar ska släppas till motståndarfans. Därmed respekterar jag också Djurgårdens beslut att inte öppna upp för AIK-fans i deras kommande derby.
4 Talangscouten Micke Hjelmberg. Blir allt tydligare att detta är en nyckelfigur i Hammarbys resa mot att bli en mer framgångsrik klubb. Dels sett till att vi nu får in spelare efter spelare som höjer nivån, dels rent pekuniärt. Hans lön har väl redan betalat sig hundrafalt?
5 Hammarby Friidrott. I helgen avgörs SM-JSM-USM i stafettlöpning på Källbrinks IP I Huddinge. Hammarby har inte mindre än 16 deltagande lag i olika grenar och åldersklasser, framför allt på ungdomssidan. Friidrotten är en Hammarbyförening som förenar bredd och elit och regelbundet får fram utövare på SM-nivå.
Läst/sett/hört:
Elena Ferrante: De vuxnas lögnaktiga liv. Bra titel enligt min 17-åriga dotter. Helt okej läsning också, säger jag. Inte riktigt i nivå med Ferrantes fyra böcker i Neapelsviten men för oss som begeistrats av hennes skildringar av underklass- och medelklassliv i södra Italien så är även den här boken värd sina timmar.
Veckans vinyl: Hörde Frida Hyvönens ”Min stad” på radio och blev knockad. Bara en sån sak som att Gullmarsplan och Hornstull nämns inledningsvis. Grejen är att detta inte är en oreserverad hyllning till Stockholm, utan en slags ”både-och-skildring” av en inflyttad norrlänning. Lyssna och känn.
Dödsannonsligan.
Ett Hammarbyemblem förra fredagen som inte kom med i senaste krönikan. Manlig avliden. Sålunda: Hammarby 20 (5 kvinnor, 15 män) AIK 14 (1-13), Djurgårdens IF 12 (1-11), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1).
Från matchprogramsfabriken:
En grej som jag tycker varit fin i våra Europaprogram är en hälsning på motståndarnas språk. Vår välkomsttext till matchen har översatts till deras språk och nu senast var jag lite orolig att det skulle bli azerbajdzjanskt motstånd i ECL kvalomgång 3. Men vi hade grejat det också, Bajenland är mångkulturellt och det finns alltid någon som känner någon. Nu blev det i stället serbiskt motstånd och en baggis för oss att hitta översättare. Den 12 augusti kommer du att kunna köpa Supportrarnas Matchprogram nr 200: Hammarby- FK Cukaricki.