Hagströms krönika Nyheter

The Bromley Boys öppnade ögonen

Hagströms Krönika #26, Vecka 26, 2021.

The Bromley Boys öppnade ögonen

Just nu finns en fin brittisk fotbollsfilm på SVT Play. The Bromley Boys handlar om ung killes vurm för lokalklubben Bromley FC under deras dramatiska säsong 1969-70 i Isthmian League (motsvarande Div 7 ungefär). Storyn är hämtad från en bok av Dave Roberts och bygger på egna, men rätt tydligt starkt romantiserade upplevelser. Bromley ansågs allmänt vara ”Englands sämsta lag” vid den här tiden och i den skildrade säsongen håller klubben på att gå bankrutt, mycket tack vare att ägaren gamblat sönder ekonomin. Hursomhelst utmynnar filmen i att allt hänger på sista matchen, då ska både säsongen och ekonomin räddas. I en slutsekvens får lagets stora (och enda) stjärna Alan ”Stoney” Stonebridge chansen att avgöra genom en frispark som kanske borde varit en straff. Mycket riktigt blir det mål och i slutscenerna firas det givetvis rejält. Låter det banalt? Ja, det här är ju en typ av story som går igen. Vi har sett och läst detta tusentals gånger – men saken är den att verkligheten är ju faktiskt precis sådan, ibland. Fotbollshistorien vimlar av viktiga mål som ändrat en klubbs förutsättningar.

Det jag slogs av efter att ha sett The Bromley Boys är vilken rikedom det finns i att vara fotbollssupporter och att det inte spelar någon roll var i seriesystemet ens lag befinner sig. Man kan välja en klubb på vilken nivå som helst och förr eller senare kommer man att få vara med om de där matcherna där väldigt mycket står på spel. Möjligen med undantag av Örebro SK som alltid ligger i mitten av tabellen.

Det kan givetvis vara storslagna saker som att vinna en ligatitel eller ta hem cupen, men känslorna är egentligen lika starka när ens lag undviker nedflyttning i sista omgången, slår ut en större klubb i cupen eller tar sig tillbaka till Superettan efter några tunga år i Div 1 Norra. Det finns rätt många fans, varav en hel del håller på våra konkurrentklubbar i stan, som lider av missuppfattningen att supporterskap handlar hur många pokaler som finns i favoritlagets prisskåp. Men det som egentligen är intressant är vilka upplevelser man har fått vara med om genom att följa ett lag. En mästerskapstitel är givetvis i allmänhet en omtumlande och stark upplevelse, men att ens klubb vann några gånger i början av 1900-talet gör ju varken från eller till.

Då och då återkommer jag till en match 2007, i UEFA-cupen borta mot Fredrikstad. Hammarby hade vunnit med 2-1 hemma och i bortamatchen stod det 0-0 till 85:e minuten då hemmalaget nätade. Med bortamålsregeln skulle det innebära respass, vi var alltså tvungna att kvittera för att gå vidare. Hammarby anföll mot vår kortsidesläktare, och vi var en stor skara på plats för att följa vårt lag. Kanske tusen supportrar? Längst ner de unga hårdingarna som jiddrade med hemmaklubbens säkerhetsvakter och som alltför ofta fått symbolisera ”typisk fotbollssupporter”. Längre upp; tanter och gubbar med livslångt förhållande till Bajen, barnfamiljer iförda årets matchtröjor, killar med kilt, luttrade kompisgäng utan annan attityd än att de är där för att vråla på Bajen.

De där sista minuterna. Det var som att mitt liv hängde på att vi skulle få in ett mål. Och i 90:e kom den stora chansen – straff till oss. Kvittering till 1-1 skulle räcka. Sebastian Eguren förbereder sig för att slå straffen. I det ögonblicket fanns inget viktigare i min tillvaro. Mina barn var födda och på ett plan är de så klart alltid det viktigaste – men i nuet hade inget annat än den där straffen betydelse. Den känslan.

Som sagt, den känslan. Det är den man vill åt och kommer att få uppleva om man följer ett lag tillräckligt länge och hängivet. Och på sätt och vis tror jag chansen är större för den som exempelvis stöttar Chesterfield FC vars största merit är semifinalplatsen i FA-cupen 1996-97 än den som supportar Paris St Germain som från 2013 och framåt vunnit sju av nio ligatitlar.

The Bromley Boys finns på SVT Play fram till 16 juli. Se och känn.

 

Listan – Bäst i Bajenland just nu:

1 Bra start för nye tränaren. De som följer den här spalten har nog förstått över att jag är ledsen över att Stefan Billborn fick gå, men nu när detta är ett faktum finns inget annat val än att ta till sig den aktuella situationen. Och det känns som att Milos Milojevic fått en hygglig start med seger i de tre träningsmatcher som genomförts.

2 Publik på Nya Söderstadion.  7 282 åskådare är färre än vad jag hoppats på nu när publiken tillåts komma tillbaka men är ändå tillräckligt för att skapa känslan av att allt håller på att bli som vanligt igen.

3 Hammarbyare i OS! Olympiska Spelen inleds den 21 juli med fotboll och Hammarby kommer att ha spelare i två olika landslag. Vårens succéspelare Madelen Janogy har fått plats i det svenska landslaget och i Australiens landslag kommer vår klubb att representeras av Elise Kellond-Knight. Dessutom kommer Bajen att synas i boxningsringen. Till sist fick vår mellanmviktsboxare (75 kg) Adam Chartoi en plats via sin ranking.

4 Filmen om cupfinalen. Hammarby släppte ganska snabbt en film om lagets hela cupfinaldag som ju utmynnade i herrlagets första cuptitel. Välredigerat jobb av Marcus Bolldén på Hammarby Fotboll som kan ses många gånger om. Direktlänk.

 

Läst/sett/hört: Spänningsroman: Jubelår.

Det är inte så att företag öser produkter över Matchprogrammets fredagskrönikör men då och då kommer ett recensionsex av en bok att hämta ut i postluckan på Hemköp. Nu senast: ”Jubelår”, en spänningsroman i fotbollsmiljö utgiven av Offside Press. Och den har jag nu läst – med behållning. Det intressanta efter att ha läst Jubelår är att jag mycket väl förstår varför folk gillar att läsa böcker i deckar/thriller/spännings-genren, och varför jag själv inte gör det i någon större utsträckning. Boken är en bladvändare, jag vill hela tiden veta hur det ska gå härnäst. Samtidigt: det är inte riktigt kriminalintrigen som engagerar mig. Här är det människorna och miljön som skapar drivet. Men matchfixningsstoryn ger så klart en anledning att berätta om fotbollens värld och det tror jag är det egentliga syftet.

Författaren Johan Nilsson, själv supporter till Elfsborg, lyckas väldigt bra i skildringen av det komplexa bygget som gör en fotbollsklubb. Vi får möta klubbdirektören som tänker sälja bort arenan för ett nybygge med tillhörande köpcenter, spelaren som omges av matchfixningsrykten och gör comeback, supporterklubbens utslitna ordförande som kanske håller på att tappa kontakten med en fankultur i förändring.  Johan Nilsson har gjort det smart genom att låta den fiktiva klubben befinna sig i ett otydligt landskap – man tänker Danmark men det är aldrig utsagt. Spel höst-vår, alkoholinköp i vanliga affärer, klubbnamn som andas Danmark eller Tyskland är sådana markörer som visar att det inte handlar om svensk fotbollsmiljö. Men varför är det greppet nu så bra? Jo, annars skulle jag och andra med supporterbakgrund hela tiden försöka läsa in författarens vurm för Elfsborg i fiktionen. Och den där klubben man möter – är den inte modellerad på Hammarby? Nu slipper man den aspekten och kan i stället rakt av köpa hela historiken kring FC Nordrup. Johan Nilsson har lyckats skapa trovärdighet kring den fiktiva klubben. Vi som följer en fotbollsklubb känner igen oss, på många sätt är vi rätt lika vare sig vi är fans till Helsingborgs IF, Odense eller VfL Bochum.

 

Veckans vinyl:

Sham 69 var ett av banden jag lyssnade på under punkåren och nyligen kompletterades vinylsamlingen med samlingsskivan ”The First, the Best and the Last”. Det ska sägas direkt att bandet inte tillhörde nya vågens mest sofistikerade låtskapare. Sham var fotbollsrefränger framförda på ett rätt grovhugget sätt, snapshots från arbetarklassliv och pubskrål. En fotbollreferens finns i bandnamnet: Sham 69 är ett väggklotter som delvis suddats ut: från början stod det Waltham & Hersham 69 och syftade på när det lokala fotbollslaget vann Athenian League 1969.

Sham 69 var en föregångare till Oi-musiken – och mycket riktigt fick man en hel del skinheads bland anhängarna. Flera av Shams konserter förstördes av slagsmål i publiken. Det hjälpte inte att man gjorde låten ”If the Kids are United” där bandet mer eller mindre vädjar till publiken att hålla sams och ta hand om varandra:

For once in my life I’ve got something to say
I want to say it now for now is today
A love has been given so why not enjoy
So let’s all grab and let’s all enjoy
If the kids are united then we’ll never be divided
If the kids are united then we’ll never be divided
Just take a look around you
What do you see
Kids with feelings like you and me
Understand him, he’ll understand you
For you are him, and he is you

Bortse från det taffliga rimmet united-divided och hör i stället sångaren Jimmy Purseys förtvivlan i orden ”For once in my life I´ve got something to say”. Det tragiska är att en fajt kunde bryta ut efter att en hel publik sjungit med i refrängen.

Plattorna med Sham 69 och efterföljarna Cockney Rejects (som renodlade uttrycket ytterligare) går inte direkt varma på skivtallriken men de har ändå överlevt några utrensningar. Band som gör låtar om att gå ner på puben kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta (”Hurry up Harry” med Sham 69).

 

Dödsannonsligan. Ett AIK-märke och en outsider denna vecka, Älta IF:s emblem dök upp bland annonserna. Ska bli intressant att se om någon utanför Hammarby/AIK/Djurgården får fler än en notering.  Aktuell ställning: Hammarby 16 (fem kvinnor, elva män) AIK 13 (1-12), Djurgårdens IF 9 (0-9), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1).

 

Från matchprogramsfabriken:

Många frågar när programmen kommer tillbaka vilket i sig gläder oss, det är uppenbart att de är efterlängtade. Det handlar nog också om en rent allmän längtan efter ”normalitet”, att få på match igen och allt är som vanligt. Hursomhelst – vi vill så klart komma i gång med programverksamheten igen så snart det är realistiskt. Och med realistiskt menar vi att publiken är tillbaka i någotsånär stora skaror samt att vi har kunnat ha viss framförhållning. Planen nu är att ge ut ordentliga allsvenska program från september då det är sagt att publiken ska få komma i full utsträckning igen. Men dessförinnan har vi en eller flera europeiska cupmatcher. Till dessa ger vi ut program oavsett hur många som får vara på plats – det här är matcher av sådan dignitet att vi tycker det ska finnas ett matchprogram även med begränsad publik. Se alltså fram emot 22 juli och matchen mot Maribor/Urartu.