Hagströms Krönika #33, Vecka 33, 2021.
Förföljda av otur
Är vi otursförföljda? Jag tror förvisso att väldigt många fotbollssupportrar lever med känslan av att deras klubb är mer drabbad av otur än andra men i vårt fall är det väl ett faktum?
Det finns en del teorier kring tur och otur inom idrotten. Den ena extremen är det som Andreas Alm någon gång förfäktade – att det över huvud taget inte går att tala om tur eller otur i samband med fotboll. Hans fokus låg då på själva matchen och teorin är att om en boll tar i stolpen så var skottet inte tillräckligt skickligt. Och att oavsett om ett lag har 90-procentigt bollinnehav, elva ribbträffar och 25-0 i hörnor men det andra laget gör enda målet så var de det bättre laget i matchen. Här utvecklar Andreas Alm sina tankar (gammal text, men fungerar som exempel)
https://fogis.se/arkiv/tidigare/2006/12/alm-tur-att-fotboll-saknar-tur/
I den andra änden finns en hel del av oss enögda supportrar som alltid tycker att oturen grinar oss i ansiktet, att domarna dömer medvetet mot vårt lag och att förbundet konspirerar för att sänka oss.
Men först skulle jag vilja bemöta Alms idé att tur inte existerar i fotboll. För det första tycker jag nog att man kan tala om tur och otur när det gäller stolpe in eller ut och liknande situationer, särskilt i en sport där det blir så lite mål som i fotboll. Det är också tursamt om motståndaren gör ett självmål av en sort som händer en gång på tusen, visst är det flyt om det händer i just min match.
Men om vi ändå köper hans resonemang att varje insats i fotboll som är bättre än motståndarens belönas med framgång, så finns en hel del andra faktorer som är tur- eller otursbetonade. Vi har till exempel det faktum att motståndare blir skadade eller avstängda. Rimligen är det tursamt att möta ett lag i just det ögonblick när de har en eller flera nyckelspelare borta. Spelschemat kan ju också vara turbetonat på så sätt att ett lag möter en motståndare som är inne i en tydlig formsvacka. Och det är i allmänhet bättre att möta en nedflyttningskandidat i mitten av säsongen än under de avgörande slutmatcherna när desperationen gör att bottenlagen plockar oväntade poäng.
Och en sak som även Alm borde hålla med om är att det är otur att drabbas av direkt felaktiga domslut. För inte är det väl motståndarens skicklighet som till exempel gör att en linjeman blåser offside trots att spelaren ifråga befinner sig på egen planhalva? Även om domare oftast dömer rätt så skulle jag tippa att varje match innehåller några feldomslut och att få dem på sin sida är givetvis gynnsamt – men knappast resultat av egen skicklighet.
Jag anser alltså att fotboll har ett visst inslag av tur och otur och så bör det nog få vara. Det är bland annat det som gör att fotbollen kan bjuda på intressanta skrällar till skillnad från många andra lagidrotter. Det är i stort sett otänkbart att ett Div 3-lag i ishockey, bandy eller handboll skulle besegra ett lag från högsta serien, men i fotboll händer det regelbundet att vi får den typen sensationer i cuper.
Nåväl, åter till ursprungsfrågan – är Hammarby otursförföljt? Svaret är självklart ja, och det går att räkna upp ett antal matchsituationer, men jag inser att random supporter till vilket annat lag som helst har ungefär samma uppfattning om sin situation. Jag bortser därför från enstaka matcher och lyfter fram ett par större skeenden och börjar en bit bakåt i tiden. 1982 och åren däromkring hade Hammarby ett fruktansvärt bra lag med ett spel man kunde turnera i folkparkerna med – för att citera TV-kommentatorn Arne Hegerfors. Vi hade landslagsspelare och ett publikengagemang som ingen kunde mäta sig med. Våra konkurrenter i Stockholm i Stockholm var distanserade, just 1982 kom Gnaget elva (av tolv lag) och Djurgårn var utanför Allsvenskan. MFF var i en svacka och tog inga guld mellan 1977 och 1986. Det var upplagt för en Hammarbyepok, om det inte var för en sak: samtidigt råkade det i svensk seriefotboll finnas ett lag som matchade de bästa i Europa. IFK Göteborg hade just påbörjat de gyllene åren då laget regelbundet slog ut europeiska toppklubbar och till och med kunde vinna internationella cuptitlar (segrar i UEFA-cupen 1982 och 1985). Hur ofta har det hänt att det i svensk klubbfotboll funnits en klubb av den digniteten? I stort sett bara en gång, och det känns typiskt oturligt att det skulle finnas en sådan konkurrent under just de år då vi hade chansen att lägga oss på en ny nivå.
Ett annat tillfälle med extremt mycket oflyt har vi i närtid. För visst är det otur att det kommer en pandemi som totalt förändrar förutsättningarna just när vi har slagläge. De flesta är överens om att Hammarbys spel under hösten 2019 stod i särklass och att det var upplagt för ett guldrace 2020. Men när det blev ett år utan publik förändrades allt, Hammarby har alltid framhållit att dess supportrar betyder enormt mycket och här fick vi svart på vitt vilken betydelse publiken har. Inte bara för oss – samtliga ”publiklag” tappade poäng under coronasäsongen jämfört med året innan.
Här är jämförelsen i antal poäng:
Hammarby -24
AIK -23
DIF -18
Göteborg -14
Norrköping -11
MFF -5
Helsingborg -4
Vinnande klubbar jämfört med 2019 är dessa:
Örebro +9
Elfsborg +8
Östersund +8
Sirius +7
Kalmar +5
Falkenberg +1
Stora vinnare var också nykomlingarna Mjällby (slutlig femma) och Varberg (elva). För de lagen var det faktum att man spelade i Allsvenskan och mötte de stora elefanterna så stort i sig – de behövde inte skjutsen av egen hemmapublik och hade det lättare på bortaplan när de mötte publiklag utan publik.
Att få en pandemi på halsen under just de här åren är extremt oturligt också ur ett annat perspektiv. Som Hammarbysupporter har man varit ganska svältfödd på att få se sitt lag i europeiskt cupspel, senast det begav sig var 2007. Det är något vi längtat oerhört mycket efter men när det äntligen sker då tillåts inte publik över huvud taget (2020) och omges av bortareseförbud och begränsade publikinsläpp 2021. Känns som att vi är bestulna på något som man inte vet när det kommer igen. (Så se till att genomföra den där mirakelvändningen mot Basel så vi får gruppspelet!).
Dödsannonsligan.
Ett AIK-emblem och ett Djurgårdsmärke under den gångna veckan samt ett AIK och ett Hammarby i dag lördag. Alla gällande manliga avlidna. Ställning: Hammarby 23 (5 kvinnor, 18 män) AIK 16 (1-15), Djurgårdens IF 14 (1-13), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1).
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
1 Vi gör en bra match borta mot FC Basel. Trots en bitter avslutning med två ”onödiga” baklängesmål hann vårt lag visa att vi kan stå upp mot en klubb som regelbundet når långt i det europeiska cupspelet och är rankat bland de 30 främsta i Europa.
2 Tvåhundrafemtio Hammarbyfans i Basel. Trots rådande besvärligheter såg rätt många Hammarbyfans till att vara på plats på St Jakob-Park och dessutom höras bra. Den dagen restriktionerna släpper och resandet blir fritt kommer det att handla om tusentals bajare när vi spelar den här typen av matcher.
3 Magic City Södermalm. Supporterföreningen Bara Bajare har öppnat en liten butik på klassisk Hammarbygata, adressen är Södermannagatan 34. Man säljer sina egna souvenirer och lite merch från olika Hammarbyföreningar om behöver stöttning. Öppet lördagar 11-16. Drivs med ideella insatser och tänkt som en naturlig mötesplats för lördagsflanerande Hammarbysupportrar. Mer ”kulturellt” än ”kommersiellt” så att säga.
4 Sporter med vintersäsong ligger i startgroparna. Jag tror mycket på herrhandbollens comeback i Handbollsligan. De spelade tränings- och cupmatcherna lovar gott.
5 Bajenpodden jubilerar. Aktuell sändning är nr 399 – alltså kan vi snart lyssna på nr 400. Det finns många Hammarbysupportrar som startar upp lovande projekt men som tynar efter ett tag när den grå vardagen tar vid. Johnny ”Ultrish” Holmqvist jobbar hela tiden vidare och levererar sina poddar. Uthållighet är en nyckel om man vill bidra till att skapa kultur och Ultrish är verkligen en medskapare i det som kan uttryckas ”Tillsammans är vi Hammarby”.
Läst/sett/hört.
Den tredje punkarn. Av Arne Wickander. Utgiven av Calidris Förlag 2018. Det är lite lustigt att av ganska få skildringar i bokform av punkåren 1977-78-79-80 så utgår två av dem från Stockholmsförorten Bollmora. Tidigare gav trummisen i punkbandet Skabb ut ”Jag älskar den pojken” (Telegram Bokförlag 2010) som var en dokumentär och saklig berättelse från dessa år men med en väldigt mörk bakgrundston, där författaren Bosse Löthén berättar om de sexuella övergrepp han utsattes för av bandets betydligt äldre sångare. En seriös och viktig bok. Wickanders bok är av helt annat slag, här är attityden betydligt ”punkigare” med medvetna stavfel och en rent allmänt respektlös inställning till litteratur.
”solen sken. det var nån jävla årstid utanför, men jag minns inte vilken. vår kanske.”
Det där upproret mot ”litteratur” ser man då och då och det kan bli krystat. Här funkar det skitbra, författaren kan skriva och han behärskar just det här stilvalet – som funkar utmärkt för det han vill skildra. Den punkvärld Wickander berättar om är härligt sorglös, huvudpersonerna (som av allt att döma är verkliga och inte fiktiva) lever för dagen och gör sig inga större bekymmer trots en del besvärligheter som polisingripanden, kaosartade fyllor och slagsmål. Det är snapshots från en ungdomstid som många kan känna igen sig.
Veckans vinyl: Måste anknyta till punkboken i ovanstående vinjett. Där huvudpersonens liv äntligen får en mening när punken kommer, som punkare blir han äntligen den han egentligen är. Något åt det hållet kände jag själv under några år. Min barndom och tidiga tonår var inte alls dåliga, jag har ganska mycket ljusa minnen, men det var ändå som att jag väntade på att något skulle hända. Jag behövde något som ruskade om mig, något förlösande. Det som till slut hände var Sex Pistols-singeln ”God Save the Queen”. Det kan låta storvulet – men jag är säker på att den låten ändrade mitt liv. Leta rätt på den och lyssna, känn kraften.
Från matchprogramsfabriken:
Förhandsglimt av torsdagens matchprogram Hammarby-Basel:
Nus selegrein da beinvegnir il club da ballapei da Basilea 1893 el niev Söderstadion!
La redacziun dil cudisch da program da Hammarby selegra da beinvegnir aschin grond club sco igl FC Basiela. Tgei ch‘els han contenschiu europeic duei esser ina insperazoin per nies club, perquei ch‘igl ei il meglier mussament ch‘ins sa contonscher ina massa era cun paucs habitonts. Oz va ei per in plaz ella phasa da gruppa dalla Conference League e nus selegrein sin in giug plein tensiun. Nus schein in grond beinvegni a tuts fans dil club dalla schvizra e sperein ch‘ils proxims giugs han puspei liug avon tut ils fans.
(Välkomsttext på räto-romanska, talas av 0,5% av Schweiz befolkning. Översättning i programmet plus samma välkomsthälsning på baseldytsch, tyska, franska och italienska)