Matchprogrammets webbshop säljer nu boken ”Allt jag förlorade genom att vinna” där handbollsspelaren Albin Tingsvall – i Hammarby 2007-11 – berättar initierat och ganska kritiskt om livet som elitidrottare. Mycket Hammarby! Vi gillar den skarpt och rekommenderar den varmt. Du hittar den i vår shop här.
När boken recenserades i Supportrarnas Matchprogram nr 175 beskrev vi den så här:
Handbollsspelaren Albin Tingsvall kom från skånska Åhus till Hammarby inför säsongen 2007 och blev kvar i fyra säsonger. Därefter spelade han för Lugi, fick landslagsuppdrag – och bestämde sig för att sluta vid 26 års ålder. Ett beslut som förstås förvånade, det är inte så vanligt att idrottare slutar när de är som bäst. Men att det var genomtänkt fattar man efter att ha läst Tingsvalls upplevelser av handbollens värld i ”Allt jag förlorade genom att vinna”.
Boken är något av en stridsskrift, författarens ärende i grund och botten att ifrågasätta elitidrottens hela upplägg och vad den gör med de inblandade. Men på vägen får vi insideskildringar från trånga omklädningsrum, helvetiska träningsläger, stark laggemenskap och kokande arenor. Tingsvall är faktiskt en lysande berättare och väldigt mycket av hans story kretsar kring åren i Hammarby. Det han säger i fint uppbyggda scener är visserligen inte alltid smickrande för klubben, det här var röriga år med uteblivna löner och rufflarmentalitet på styrelsenivå. Och vissa grejer hade man velat slippa höra, både vad gäller klubbens skötsel och beteenden från läktarhåll. Att en spelare som lirat fyra säsonger i Hammarby med oregelbundna löneutbetalningar blir kallad ”klubbhora” av medelålders män på läktarplats när han återvänder till Eriksdalshallen i en ny lagtröja känns inte bekvämt.
I stort är det en fröjd att läsa Tingsvalls uppgörelse med sportens slentrianmässiga tränarutskällningar och slavkontrakt. Några gånger blir det snårigt och akademiskt men mestadels läser man ivrigt om resan genom livet med handbollen i centrum. Och även om han i grunden är kritisk så finns givetvis också anledningar till att han plågade sig igenom de där skadefyllda åren. I en nyckelscen på slutet, när handbollen är ett passerat kapitel, får Albin frågan av sin flickvän om han skulle göra om allt om han kunnat. Han gestaltar sitt svar:
”Jag sluter ögonen, tänker tillbaka och ser de fullkomliga ögonblicken igen: evigheter av förberedelser som trängs i sekunder, tusentals annars alienerade människor som förenas i samma rörelse. Det är svårt att lämna en sådan plats utan saknad. Det är svårt att tacka nej till att uppleva det igen.”
Själv är jag tacksam både över att ha fått uppleva Albin Tingsvalls år i Bajen från läktarplats och att han valde att beskriva livet som handbollsspelare i Allt jag förlorade genom att vinna.
DÅ fick jag se en grym ledare på planen i Hammarbytröja.
NU får jag läsa en skarp stilist med förmågan att levandegöra något som många har upplevt men väldigt få klarar att skildra. Tingsvall får ju till och med liv i den miljoner gånger berättade storyn ”pojke möter flicka” i ett ömsint berättat sidospår om mötet med Eva.
(recension MH)
Albin Tingsvall: Allt jag förlorade genom att vinna – om idrottens fängelse och vägen därifrån (Offside Press 2018)