Hagströms Krönika #40, Vecka 40, 2021.
Fotbollens förtjänster
Känns det som att debatten om ordningen i samband med fotbollsmatcher håller på att svänga över till en allt större förståelse för supportersidan? Filmbilderna från AIK-DIF-derbyt på Friends där polismakten urskillningslöst pepparsprejar in i en folkmassa ökar inte sympatin för polisens sätt att agera vid fotbollsmatcher. Det är snarare bilder som dessa än brinnande bengaler på läktare som kommer att kunna skapa en opinion för en rimligare polisiär hantering av ordningsproblem i samband med fotbollsmatcher.
När det gäller fotbollens roll i samhället över huvud taget tycker jag ofta att man glömmer bort hur bra sporten är på många sätt. Tittar man på sammansättningen av våra ungdomslandslag är det uppenbart att här har vi fungerande exempel på något som samhället annars brottas rätt mycket med – integration. Kolla in valfritt u-landslag på pojksidan (än så länge gäller min tes mest killar, men detta kommer att ändras) och du hittar massor av efternamn som inte är traditionellt etniskt svenska. Ta fredagens U21-match mot Makedonien som Sverige vann med 3-1. Målskyttar Armin Gigovic, Anthony Elanga och Rami Al Hajj. I startelvan också Amin Sarr, Bilal Hussein (lagkapten) och Pavle Vagic. Fotbollen är meritokratisk och fungerar därmed både som mötesplats mellan det gamla och det nya Sverige och som karriärväg för den som inte heter Johansson eller Segerstedt i efternamn. Men även för den som inte når landslagsnivå kan fotbollen fungera som en port in i ett Sverige som annars kanske är svårare få en plats i. I laget och föreningen finns ofta kontaktytorna med det etablerade Sverige.
Gällande supporterkulturen så är den kanske ännu mer förbisedd som positiv samhällskraft. Genom åren har jag sett massor av killar och tjejer som i fansmiljön fått roller och växt som människor. En hel del lite nördiga och kanske ensamma killar har genom supporterskapet hittat ett sammanhang som tar tillvara deras kapacitet och förmågor. Jag undrar ibland vad och vem jag själv hade varit om det inte vore för engagemanget i och kring Hammarby.
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
1 16 000 sålda biljetter till derbyt i Damallsvenskan. Det tjatas väldigt mycket om detta i Hammarbyprofilerade sociala medier och det kan man bli lite mätt på. Jag vet inte hur många gånger jag sett ordet ”Bajenmagi” under de senaste veckorna… men det går inte att komma ifrån att det som händer är roligt, anmärkningsvärt och imponerande.
2 Upphämtning i Eriksdalshallen. När hemmamatchen mot IFK Kristianstad i Handbollsligan i princip var körd – tio måls underläge efter 37 spelade minuter ska normalt inte gå att vända – då börjar publiken utan direkt anledning peppa stenhårt. Man får med sig spelarna, målvakten står för tokräddningar, underläget käkas upp mål för mål. Med 48 sekunder kvar att spela skiljer bara ett mål, och nu är IFK ordentligt skärrade. De har dock bollen och lyckas också få in det som mål som avgör matchen. Men sammantaget var detta ändå något som skapar fortsatt framtidstro. Symbiosen mellan publik och lag i Eriksdalshallen kommer att ge många poäng framöver.
3 Fin hockeystart. Herrlaget i Hockeytvåan Öst har 2-2-0 efter fyra matcher, vårt lag i Damettan har inlett med 12-0 och 9-0. Ser ut att kunna bli en rolig hockeysäsong!
Läst/sett/hört.
Intervjuer med countryartisten och Hammarbysupportern David Ritschard i både Arbetaren och Situation Stockholm. Troligen ingen slump att den fine sångaren medverkar i just dessa publikationer. Hursomhelst, när han ställer upp gör han det ordentligt. I Situation Sthlm erbjuder han att plåtas i en soffa iförd cowboyhatt, boots och kalsonger – med hänvisning till att Burt Reynolds poserat på just detta sätt. Koll här.
Över huvud taget uttrycker sig Ritschard väl i intervjuerna. Han får fram mycket om både sin musikaliska resa och livet i stort. Fint citat (fritt ur minnet): ”Min patriotism gäller inte Stockholm utan söderort och Hammarby”.
Undersökningen av dödsannonser
Efter senaste krönikan uppstod en kortare facebookdebatt om huruvida listningen av klubbemblem i dödsannonser är osmaklig eller ej. Efter att ha tagit in de argument som framfördes kom jag fram till att fortsätta men att vinjetten får ett nytt namn. Det tidigare namnet fick räknandet att låta som en tävling och jag förstår att detta kan kännas fel. Räknandet fortsätter förvisso, men eftersom syftet snarare är att göra en kulturhistorisk undersökning av ett fenomen i tiden så kallar jag vinjetten just undersökning framöver.
Med det sagt så konstaterar jag att AIK:s emblem är det enda som synts i DN under den gångna veckan. Fördelningen under året ser därmed ut så här:
Hammarby 27 (5 kvinnor, 22 män) AIK 20 (1-19), Djurgårdens IF 18 (1-17), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1), Västerås SK 1 (0-1), Karlbergs BK 1 (0-1).
Veckans vinyl:
Bakslag för vinjetten i veckan. Vi såg mycket fram att spela David Ritschards LP ”Blåbärskungen” men det visade sig att plattan ifråga var ett riktigt måndagsexemplar. För det första gick den knappt att placera på skivtallriken eftersom hålet var för litet. Efter att kampen mot mittpiggen till slut vunnits visade det sig att skivetiketterna på placerats på fel sida, därefter stod det klart att det var skrap på plattan redan från start. Den problematiken uppstår normalt efter ett antal alkoholstinna festspelningar, här var det alltså inbyggt från början. Allt detta är problematik som man givetvis slipper om man lyssnar på musik via spotify men jag tänkte ändå framhärda ett tag till med vinylvurmandet.
Från matchprogramsfabriken:
Ni har givetvis redan beställt Supportrarnas Matchprograms första specifika damallsvenska program eller också tänkt köpa det innan matchen mot AIK på söndag. Därför ska jag i stället vädja om stöttning. Ni som följt den här spalten vet att jag ibland tvingas föra en hård kamp mot Matchprogrammets styrelsepampar. Nu har jag eventuellt tagit mig vatten över huvudet genom ett så kallat ”eget initiativ”. Jag har på eget bevåg köpt in ett antal ex av handbollsspelaren Albin Tingsvalls berättelse och om det nu visar sig att den inte kommer att sälja tillräckligt mycket riskerar jag styrelsens onda ögon. Jag kan redan höra tongångarna: ”vi måste hålla Hagström i stramare tyglar”, ”vem tror han att han är?” och så vidare. Hjälp mig alltså i fajten mot styrelsebyråkraterna genom att köpa ett ex av boken – som är jäkligt bra. Här kan du läsa recensionen.
Allt för denna gång, vi hörs om en vecka!