Hagströms Krönika #52, Vecka 52, 2021.
Tack för denna gång!
Inför 2021 gav jag nyårslöftet att skriva en krönika en gång i veckan på Supportrarnas Matchprograms hemsida. Jag ville göra något för att hålla Matchprogrammet relevant under en tid när vi på grund av publikrestriktionerna inte gav ut några program. Tanken var att de skulle publiceras fredag förmiddag. Det har jag inte riktigt klarat, oftast har de blivit utlagda på fredagskvällarna och ibland på lördagen eller söndagen men veckointervallen har ändå hållits. Vilket betyder att detta är krönika nr 52 och jag går i mål.
Under året har jag märkt att den här typen av fritt skrivande är något jag gillar och det har varit en glädje att både formulera texterna och få respons. Jag tycker verkligen att jag fått uppskattning och pepp, och det har även blivit några roliga debatter på min facebooksida där läsare haft invändningar mot de teser och idéer som drivits i krönikan. Trots allt det positiva kring fredagskrönikan kommer jag nu att pausa. Anledningen är att krönikeskrivandet tar lite för mycket tid, för att hålla den eftersträvade nivån så har jag ofta behövt ägna en arbetsdag åt skrivandet. Och med många andra angelägna saker, inte minst i Supportrarnas Matchprograms regi, behövs de timmarna till annat.
Troligtvis kommer krönikan tillbaka på ett eller annat sätt men tills vidare får jag tacka för den här tiden. Tjingeling! Ses i vimlet!
…men det vore så klart trist att avsluta med bara tack och hej. En sak jag inte skrivit om under det gångna året är mina minnen av Nacka Skoglund, vilket inte är så konstigt eftersom jag inte har några egna minnen av honom. Jag såg min första Hammarbymatch 1973, två år innan legendarens död, och har alltså aldrig sett honom spela fotboll. Och inte heller träffat eller sett honom utanför planerna. Däremot blev det väldigt tydligt hur levande och stark Nackamyten var när jag började frekventera Söderpubar i 20-årsåldern. Fortfarande en bit in på 1980-talet stötte man ofta på äldre Hammarbyfans på dessa pubar som påstod sig ha gått i skolan med Nacka. Ofta presenterade de sig själva eller av någon kompis som ”riktig hammarbyare”. Så här kunde det låta:
-Jag ser att du är bajare (tittar på min halsduk som jag hängt av mig på stolsryggen). Här haru en riktig hammarbyare! Eru från norrort, saru? En annan gick i plugget med Nacka Skoglund, de du! Vet du att han skruvade in en hörna direkt i mål när han kom tillbaka från Italien? Och snurrade upp backen i Karlstad som hette Styrman. Då skulleru vart med! Innan matchen frågade Nacka ”ska jag gå babord eller styrbord om dig?”
Jag kände ju mycket väl till den ofta traderade berättelsen om Nackas Hammarbycomeback 1964 men lät dessa gubbar dra sina stories, försökte kanske flika in att jag såg de flesta Hammarbymatcherna men fick inse att det inte räckte för att kvalificera mig som ”riktig hammarbyare” i detta sammanhang. Här gällde det att ha gått Katarina Södra skola.
Vid ett tillfälle var jag på Kvarnen en kväll tillsammans med min jobbarkompis från posten Mats Olofsson, som också var musiker i den första upplagan av popbandet Docent Död (senare Docenterna). Vi slog oss i slang med några Kvarnenveteraner och började prata fotboll. Mats (som tyvärr avled alldeles för ung 2001) hade Mjällby som sitt favoritlag men också ett stort statistikintresse och hade koll på mycket i Hammarbys historia. När Nacka kom på tal kunde Mats inte låta bli att informera om att Lennart Skoglund faktiskt aldrig gjorde ett allsvenskt mål för Hammarby. Påståendet, som är sant, fick våra nyfunna vänner att gå i taket. De tog det som en personlig förolämpning. ”Skulle Nacka aldrig gjort ett allsvenskt mål för Bajen? Vafan är det du säger?”
Vi fann det bäst att byta bord och tog med oss lärdomen att vissa saker säger man inte även om de är sanna.
Nu kanske det låter lätt syrligt gentemot dessa gamla Söderstötar från min sida men i grunden respekterar jag dem och tycker att de är viktiga i berättelsen om Hammarby. Det kunde visserligen vara tröttsamt att höra dessa många gånger förskönande och eventuellt förljugna Nackaminnen av sådana som varken gick på matcher längre eller var medlemmar i föreningen. Men ska man ha en levande kultur kring en idrottsförening är även dessa personer viktiga. Skulle bara de 8 308 personer som i snitt såg Hammarbys hemmamatcher 1981 brytt sig om föreningen så hade den varit ett rätt betydelselöst inslag i stadslivet. Genomslaget för ett fotbollslag (i kulturellt avseende, men i längden också sportsligt) är avhängigt att det i någon form engagerar många fler än de människor som går på matcherna.
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
1: Handbollsherrarna. Vilken decembermånad man haft! Facit 1-29 december är fyra segrar och två oavgjorda. Bland skalperna märks tvåpoängarna mott topplagen Ystads IF och Alingsås HK. Nu pausar serien ett tag och återstartar i februari. Återstoden är en blandning av rätt svåra matcher och några mot kölag, om det inte blir ett fullständigt ras kan vi se fram emot slutspelsmatcher i mars-april.
2: Nackafirandet på julafton. Borde tagits upp i förra krönikan i och med att jag sölade till juldagen, men kommer här i stället. Det var några år sedan jag själv var på plats men det är helt uppenbart att den här traditionen klarar sig bra utan mig. En mäktig manifestation av hammarbyismen med alla dessa grönvita själar som tar sig ut på julafton för att skåla med varandra. Sådant som skapar kulturen kring Hammarby.
3: Uppslutningen vid Annandagsbandyn. Hammarbybandyn har haft det väldigt tungt den här säsongen, både på planen och utanför med administrativt trassel, covid i laget och knepiga isförhållanden. Hela bandyn har tappat publik det här spelåret, och Hammarby är en del av trenden. Därför var det skönt att så många slöt upp kring laget vid annandagsmatchen på Zinkensdamm. Över 4 000 var bandyns klart bästa publiksiffra denna dag.
Veckans vinyl:
Det är inte så att jag springer i väg till skivbörsarna för att komplettera min obefintliga samling Noice-skivor efter att ha sett Noice – Rockmusikalen. Men även om föreställningen på Cirkus var sisådär, emellanåt kändes det som ett gymnasiearbete med rätt torftig dekor, var det något som grep mig. I scenografin flashade bilder förbi från bandets tidiga år och man såg verkligen hur unga de var. Sångaren Hasse Carlsson var bara 15 år när de slog igenom stort i början av 1980 via en spelning i TV-programmet Måndagsbörsen, de andra i bandet ett par år äldre. Tänk att vara 15 år och sälja 100 000 plattor och spela för utsålda hus – och ibland också behöva hantera en folkparkspublik som kastar stenar och flaskor på en därför att de hatar ”punkare och fjollor från Stockholm”. Att sångaren Hasse och keyboardspelaren Freddie Hansson drog på sig ett knarkmissbruk (båda dog i förtid) under den här tiden framgår i musikalen men görs inte till någon huvudsak, den här typen av uppsättningar är ju mest till för att en publik ska få höra låtarna. Och det var ju en annan rätt fin sak med att besöka Cirkus: alla dessa kvinnor i publiken, nu i 55-årsåldern, som på det här sättet fick återuppleva sina ungdomsidoler och nu levde med i låtarna.
Rent musikaliskt var väl Skåne-Noise mer min grej vid den här tiden. Alltså bandet som medverkade på LP-skivan Svensk Pop och som gjorde att grabbarna från Gustavsberg var tvungna att ändra sitt bandnamn från Noise till Noice. Här är en låt med skåningarna: ”Jag har det jävligt bra”.
Läst/sett/hört.
Teaterprogram: Noice Rockmusikalen.
I och med att teaterprogram alltid är unika för den uppsättning de görs till är formen mycket friare än de program vi ägnar oss åt i Supportrarnas Matchprogram. Med 15 utgivningar under en kort period – ibland bara med några dagars mellanrum – och krav på att det ska vara nytt material vid varje tillfälle finns inte utrymme att leka med formen. Till teater- och musikalföreställningar görs ett program som gäller så länge man låter föreställningen rulla. Vilket ger helt andra möjligheter.
Programmet till Noice Rockmusikalen har gjorts i kvadratiskt format, något större än en vinylsjua, med omslag föreställande kakelplattorna i Gula gången vid Slussen, samma bakgrund som på första plattan med Noice där bandet lutade sig mot den gula väggen. LP-omslaget är i sammanhanget ikoniskt och att anknyta till det är så klart rätt tänkt vid detta tillfälle. I kartongen finns sedan det 28-sidiga häftet om föreställningen tryckt på fint papper. Innehållet är inget märkvärdigt: de sedvanliga presentationerna av aktörerna, listning av låtarna, några bilder på bandet från den tiden det begav sig och en text av bandets grundare Peo Thyrén. Men helt okej, om det inte var för priset. 100 spänn för detta är i grunden orimligt och funkar bara för att man vänder sig till en publik som var tonåriga fans en gång i tiden men nu är medelålders och nostalgiska.
Undersökningen av dödsannonser:
Veckans uppdatering gäller lördag 25 december-fredag 31 december. Det ska sägas att under denna tid har pappers-DN gjort ett tvådagars uppehåll under just de dagar när de flesta dödsannonser publiceras (lördag-söndag). Uppenbarligen har man som policy att inte heller ta in dödsannonserna under de tidningsdagar då DN enbart finns i digital version. Antagligen för att den här typen av annonsering är sådan som folk vill ha i den tryckta upplagan, kanske för möjligheten att klippa ut. Eller också för att familjesidan över huvud taget riktar sig till en äldre publik som fortfarande föredrar sin dagstidning i pappersform. Under veckan har det varit en dödsannons i lokaltidningen Mitt I med klubbemblem, ett Hammarbymärke, men det räknas inte här där statistiken bygger på annonsering i Dagens Nyheter. Troligen finns en uppsjö av annonser som ligger och väntar och bland dem säkert en och annan med klubbmärken men fram till nu finns inga fler att redovisa. Summeringen av dödsannonserna i DN under ett år ser därmed ut som följer:
Hammarby 35 (5 kvinnor, 30 män) AIK 27 (1-26), Djurgårdens IF 22 (1-21), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1), Västerås SK 1 (0-1), Karlbergs BK 1 (0-1), Leksands IF 1 (0-1).
Från matchprogramsfabriken:
En sak som vi glunkat lite om är en kommande LP-utgivning. Tanken var att vi skulle fira 20-årsjubileet av guldet 2001 med att lansera ett urval från den dubbel-cd som gavs ut detta år med låtar av bland andra Kenta Gustafsson, Roffe Wikström och Magnus Carlson. Denna gång i LP-form och meningen var att tajma med årsdagen 21 oktober. Så blev det inte, detta på grund av problem hos vinylskivtillverkaren. Men plattan är under produktion och kommer någon gång i början av 2022 på Supportranas Matchprograms label. Vi räknar med att det blir vår rivstart på året som ska innehålla mycket annat fint. Vi samlar kraft just nu och om det blir som vi hoppas så återkommer Matchprogrammets säsongskort, en inför-säsongen-guide, nya böcker i webbshopen och annat roligt som bidrar till kulturbygget Hammarby.