Nyligen delades litteraturens Augustpris ut, den utmärkelse som tillfaller årets bästa svenska bok i olika kategorier. Vinnaren denna gång kunde Matchprogrammets läsa om redan i det allsvenska premiärprogrammet Hammarby-Helsingborg då vi hade en recension och ett kort utdrag ur den aktuella (och nu prisbelönta) boken Detaljerna. Vi passade dessutom på att intervjua författaren Ia Genberg om hennes förhållande till Hammarby.
Läs utdraget ur hennes bok och Olov Hyllienmarks författarintervju!
Möte med bajare
Det billigaste sättet att resa och träffa nya människor är alltid att läsa en bok. I ”Detaljerna” tar Ia Genberg med en på en tidsresa till ett Stockholm före mobiltelefonens intåg och presenterar några på olika sätt besvärliga människor som jag-berättaren under en tid hade betydelsefulla relationer med.
Tråkigt? Inte en sekund, tvärtom. Och som grädde på moset glider det – när bokens jag funderar på hur millennieskiftet, nyårsafton 1999, ska firas – plötsligt förbi en hammarbyare.
Under årens lopp, ända sen åttiotalets början, hade jag stämt träff med många olika människor vid just tolvslaget till det nya millenniet, jag skulle träffa Katarina och Anette vid fotbollsplanerna vid Dejegatan, Jimmy Pihl vid Brandenburger Tor, Laura och tre andra amerikaner som jag glömt namnen på vid Cape Comorin, och Danne på Kvarnen givetvis, avtal som gjorts i temporär upprymdhet eller framtidsfylla, i ett slags högmod gentemot tidens gång. Nu hade jag inte en tanke på att dyka upp på någon avtalad plats och trodde inte att någon annan skulle göra det heller, utom möjligen Danne som jag faktiskt stött på i kvarteren kring Kvarnen och ibland stannat och pratat med, som tycktes vara full eller bakfull för det mesta, med en grönvit halsduk om det var match den dagen, och som berättat att priset på afghanskt hasch följde inflationen med samma känslighet som priset på en Big Mac. Vi hade tagit olika vägar i livet men följde samma stigar i staden, och varje gång vi stötte ihop kände jag ett lätt obehag i magtrakten, kring solarplexus eller var nu mina alternativa livsval satt någonstans, att jag kunde ha stått där vid hans sida med haschpriser och hemmamatcher på agendan. Sen insåg jag att han betraktade mig med samma medlidande, min fogliga vuxenhet med halvdan karriär och halvlånga förhållanden, ideliga flyttar och inga barn. Danne hade tre stycken, med tre olika kvinnor, tre olika ”ilskna kvinnor”, men verkade inte närmare involverad i något familjeliv och inte heller, vad jag kunde förstå, i något varaktigt arbetsliv. Han träffade ungarna ibland, jobbade emellanåt, åkte till Roskilde eller någon annan festival om det fanns pengar och ”trivdes med livet som fan”, och ett sekelskifte var inget att ha ångest över. ”Tiden sitter här”, sa han och knackade med pekfingret på skallen, ”inget att bry sig om egentligen.”
(Citeras med tillstånd från författaren & Weyler förlag.)
Hallå, Ia Genberg!
Det där var ju på 1990-talet. Går Danne fortfarande på matcherna?
– Självklart. Men han har ont i knäna och orkar inte åka till bortamatcherna länge.
Hur klarade han arenabytet?
– Rätt bra, mycket tack vare att han som souvenir fick med sig en bit av ett gammalt räcke från Söderstadion som fortfarande står i hans hall.
Skulle Danne kunna hålla på någon annan klubb än Bajen?
– Nej nej. Aldrig.
Och du själv: stå- eller sittplats?
– Sittplats, högt upp på familjeläktaren.