Under Matchprogrammets silly season kommer vi överens om innehåll och utgivningsplan, vi knyter till oss nya och gamla medarbetare, gör upp vem som skriva och plåta olika artiklar och dealar med annonsörer. Och samlar nya intryck. Redaktör Hagström gjorde en snabbvisit till den tyska ligafotbollen och tog med sig en hel del upplevelser hem. Här är hans berättelse:
Så var det äntligen dags även för mig att ta del av den supporteromhuldade bundesligafotbollen. Resan gick till mötet Bochum-Hertha på Ruhrstadion (Vonovia Ruhrstadion numera) via nattåg till Hamburg och stopp i det lilla nordtyska samhället Friesoythe där jag har mina tyska vänner.
Friesoythe är ett av dessa tyska samhällen som det måste finnas tusentals av: 20 000 invånare, 90% bor i egna hus, välordnat, flera fotbollsföreningar och en liten prydlig arena med läktare. Mina vänner har hamnat här men Michael har ursprung i Bochum och VfL Bochum 1848 har blivit hela familjens lag. De bilar till hemmamatcherna och ser även rätt många bortamatcher. Just vid detta tillfälle blir det Angie, Michael och jag som åker ner medan sönerna i 20-årsåldern är hemma för att själva spela matcher i en inomhusturnering. Och vi tar in på hotell för att kunna fira eventuella segrar.
Bochum är den klubb som (enligt Michael) har minst ekonomi och som följaktligen har det tufft. De kom tillbaka till 1. Bundesliga förra säsongen efter många år i zweite och gjorde det bra, men denna säsong har börjat katastrofalt. Innan VM-uppehållet blev det en liten uppryckning sen de sparkat den tidigare så populäre Tomas Reis som fulade sig bort till värsta fiende Schalke 04 (”Scheisse 04 som de sjöng på läktaren”). Nu har laget chansen att kliva över nedflyttningsstrecket för första gången under säsongen, med seger och bra resultat i övriga matcher. Alla biljetter är sålda, vilket betyder 26 000 åskådare. Hög stämning långt innan match, klubbens ultrasgäng har spänt upp trummor på ett ståplatsräcke och de driver sången men känslan är ändå rätt ”engelskt 80-90-tal” – sången verkar inte nödvändigtvis komma från någon capo och arenan andas enkelhet: betongläktare, inga etage. Mycket bortasupportrar också, varav en del tagit in på Hotel Bochum där vi också huserar. Innan match blandades fansen på ölställena runt arenan (går absolut inte när vi möter Schalke, men mellan Bochum och Hertha finns inget direkt agg förklarade Michael).
I första halvlek får jag för första gången uppleva VAR live. Hertha gör ett tillsynes helt korrekt mål. Vad vi kan se är det inget ruff och inte heller någon offsidevinkning. Ett vanligt nickmål efter att bollen gått runt mellan några Herthaspelare efter ett inlägg från kanten. Men ganska snart efter Herrthajublet vaknar hoppet på vår sida, domaren markerar VAR-granskning. Den får vi inte se på storbildsskärm, som åskådare på arenan får man helt enkelt lita på det som händer och kolla upp i efterhand (eller i sin mobil). Domaren gestikulerar ”inget mål” och pekar i stället mot hörnflaggan. Det visar sig att det inlägg som varit upprinnelsen till målet var över kortlinjen. Därefter har det gått sex passningar och 25 sekunder innan målet och man tycker att hörnsituationen borde varit överspelad men resonemanget är det är ”samma pågående situation” i och med att Bochum under denna tid aldrig lyckas erövra bollen. Om jag förstår rätt: hade det inte blivit mål så hade Hertha gått miste om sin hörna. Man undrar också hur länge en situation kan pågå – flera minuter om ett och samma lag håller bollen under denna tid? Om man säger så här: jag blev inte mer övertygad om idén med VAR efter denna upplevelse.
Hursomhelst, Bochum får fart efter denna händelse och även spelet börjar påminna om mina 80-90-talsår på gamla The Den: full fart framåt, när laget får bollen spelar man gärna ut den till hårdlöpande kantspelare som får sittplatspubliken att resa sig i förväntan på vad som skulle hända. Och det enkla spelet funkar, Bochum går upp till 3-0 samtidigt som rapporterna strömmar in om att Schalke och de andra bottenkonkurrenterna åkt på smörj.
Efter matchen hamnar vi på smockfulla Horseshoe Inn där sångerna avlöser varandra och ölen flödar. Jag pratar med ett par fans som är skönt lyckliga med att hålla på ett lag som inte alltid vinner: ”när vi vunnit en match firar vi som vi tagit guldet, Bayern Münchens fans firar bara en gång om året när de vunnit ligan ännu en gång”. Med den logiken – som jag köper i rätt stor utsträckning – har man roligare som fan till mindre framgångsrika klubbar.
Jag har jämfört med engelsk fotboll ett par gånger. En sak som definitivt är mycket tysk och väldigt oengelsk, och som jag fick en skymt av är det där märkliga freundschaftsystemet (som väl växt sig ännu starkare med ultrasrörelsens påverkan på läktarkulturen). Bochum har tydligen freundschaft med Bayern München (av alla klubbar!), vilket gjorde att man såg en hel del fans med Bayern-halsduk som komplement till den övriga Bochumutstyrseln. Och Hertha teamar tydligen med Karlsruhe vilket visade sig bland annat med en stor banderoll med budskapet ”Kämpa Karslruhe” (eller något liknande).
Matchprogram då? Nej, tyvärr. Men jag köpte ett litet häfte utgivet av Bochums ultras med matchrapporter och texter om supporterkultur. Håller tryckt material på att bli en alternativ-företeelse? Vi som skapar och vill läsa texter på papper kanske ska se oss som Asterixkrigare, att vi är den lilla byn som håller stånd mot en ond och överlägsen stormakt (och till slut vinner!).
Ja, det var några ord (850 stycken) om min matchupplevelse i Tyskland. Gav mersmak, jag förstår alla som hyllar tysk läktarkultur och att det är ”the new craze” för många fans.