Nyheter Utvalda artiklar

”Chelsea är målet, men Belgien först”

Debuten från start var en semifinal. Som han avgjorde med matchens enda mål. Det här har varit unge talangen Aziz år. Men nu är han klar för belgiska KRC Genk.

 

Text: Per Cornell Foto: Henric Wauge (texten publicerades i matchprogrammet mot Örebro i november)

 

Det är egentligen en ledig dag för laget, något som bestämdes efter att intervjutiden bokades. Men Mohammed Aziz Ouattara ser det som en självklarhet att komma till Årsta ändå. Har han blivit ombedd att ge en intervju så gör han det. Aziz är en sådan person som lyssnar noga på de som är äldre och han beskrivs som att han är ganska formell mot sin arbetsgivare och de äldre på kontoret. Hur går den här bilden ihop med den lite spjuveraktige fotbollsspelaren Aziz som gärna bjuder publiken på ett leende, som firar egna och andras mål med frenesi och som att döma av sociala medier verkar ha nära till skratt och humor? Det finns ingen motsättning visar det sig. Aziz är lite reserverad till en början men vi behöver inte komma längre än till semifinalen och målet mot Djurgården innan han sänker garden och släpper loss ett mycket smittande skratt.

Det var sommaren 2019 som Aziz kom till Hammarby, tillsammans med Loué Bayere Junior. De båda ivorianerna hämtades från samma akademi som Odilon, ASEC Mimosas, och det var under besöken för att träffa Odilon som Mikael Hjelmberg fick syn på Aziz första gången. Han tyckte att spelarna påminde om varandra och efter Odilonförsäjningen fick Aziz chansen till provspel. Efter en fin insats i en turnering för U20-spelare i Brasilien under hösten 2019 skrevs ett fyraårskontrakt.

– Till att börja med vill jag säga att jag är väldigt tacksam att jag fick den här chansen. Att Jesper och Micke trodde på mig. Det finns många därute som vill ta min plats. Men i början var det en ganska svår tid för mig. Spelsättet i Hammarby var lite annorlunda mot det jag var van vid. Men jag tvekade aldrig, det är det här jag vill.

Hur gjorde du för att komma in i Hammarbys sätt att spela?

– De placerade mig i Frej för att jag skulle anpassa mig till spelsättet. Det kändes inte bra när de berättade det för mig, jag trodde först att det var ett sorts straff för något jag hade gjort. Men jag förstod senare att det var för att hjälpa mig att utvecklas.

Hur var tiden i Frej för dig?

– Det var ett tufft år och fram emot slutet av säsongen tog de in många U19-spelare i laget. Jag hörde till de äldre spelarna men jag var bara 19 år. Jag fick spela på flera olika positioner, till och med som anfallare. Det kändes som att jag gjorde tre personers jobb, men det fanns inga ursäkter, det vara bara att köra.

– Jag bestämde mig för att jag skulle göra mitt bästa. Det var enda chansen att uppfylla min dröm att få spela i A-laget. Man kan inte vänta på att någon annan ska hjälpa en, man måste gå till sig själv och vara mentalt stark i de situationerna.

Hur gick det till att du kom till A-laget?

– Jag minns det väldig väl. Det var i slutet av säsongen och jag var i gymmet när Jesper kom förbi och vill prata med mig. ”Nästa år ska du till A-laget. Du har kvaliteterna, men det kommer att bli tufft för dig. Du måste vara mentalt stark. Förbered dig ordentligt nu när du åker hem över julen för det kommer inte att vara enkelt för dig.”, sa han.

Hur kändes det här för dig, blev du nervös eller bara glad?

– Väldigt glad, jag blir inte nervös så ofta. Det jag drömt om blev verklighet.

Ringde du hem för att berätta nyheten?

– Nej, jag gillar inte att störa mina föräldrar. Oavsett om det är bra eller dåliga nyheter så har jag lärt mig att ta hand om det på egen hand. Men när jag kom hem till min mamma berättade jag så klart.

Familjen är ett lite känsligt kapitel för Aziz. Han föddes i Abidjan, men när föräldrarna skilde sig blev det dragkamp mellan föräldrarna om vem som skulle ha vårdnaden om sonen. Lösningen blev att Aziz flyttade till sin mormor i grannlandet Ghana. Det var där han växte upp och det var där han fick sin första fotbollsfostran. Eftersom Ghana är en tidigare brittisk koloni lärde han sig bra engelska under skoltiden.

– Jag bodde hos henne i Ghana i tolv år och när jag var 15 och hade gått ut skolan åkte jag tillbaka till min mamma i Abidjan. Hon frågade vad jag ville jobba med. Då berättade jag att jag hade en dröm om att spela fotboll. Vi fick hjälp att hitta ett lokalt lag som jag kunde börja spela med. Och det var då akademin ASEC Mimosas fick syn på mig och tog in mig. Jag var runt 16-17 år då.

Bara tre år senare hade han alltså avverkat en säsong i Frej och nått Hammarbys A-lag. Nu handlade det om att göra sitt bästa för att få speltid. Jesper Jansson och Stefan Billborn peppade honom att ge allt och vara fokuserad. Under de första cupmatcherna blev det bänken. Mot Trelleborg i kvartsfinalen skedde debuten.

– Jag tror att min insats där var det som gjorde att Stefan tog ut mig från start i semifinalen mot Djurgården. Men jag blev väldigt förvånad när han berättade det för mig dagen innan.

Blev du nervös?

– Nej som sagt, jag blir inte nervös. Jag försöker alltid hitta lösningen i stället. Men jag förstod att det var ett väldigt viktigt test för mig som skulle kunna betyda mycket. Jag försökte bara tänka ut hur jag skulle kunna bli den bästa versionen av mig själv.

Ta oss genom matchen!

– Jag började matchen med lite enkla grejer. Enkla passningar. Men jag var väldigt tuff mot deras anfallare när de hade bollen. De skulle inte få göra mål. Jag sa till mig själv, om jag inte ger allt i dag så kommer jag få gå hem gråtande.

Men du behövde aldrig gå hem gråtande!

– Nej precis. Det var jag som avgjorde matchen, haha. Det hade jag inte väntat mig. Gurra försökte skjuta men den studsade på mig in i mål. Jag började tänka på vilken målgest jag skulle göra och av någon anledning kom Ronaldos upp i mitt huvud. Det är inte så att jag är ett Ronaldofan, men jag gillar hans målgest.

– Ingen behöver berätta för mig när jag gör ett bra jobb. Jag vet det själv och det var så det kändes efter matchen. Det är samma sak när jag inte har gjort det bra. Då är jag ganska hård mot mig själv. Men jag försöker ändå vara positiv.

Hur upplevde du cupfinalen?

– Det var fantastiskt på alla sätt. Firandet på Södermalm och med laget. När man ser glädjen i supportrarnas ansikten känner jag mig lycklig. Klubben betyder så mycket för dem, jag insåg det på allvar vid finalen. Jag hade aldrig upplevt den typen av supporterskap tidigare.

Du har testats på flera positioner under säsongen, var är du bäst?

– På mittfältet. Men jag är ganska bra som mittback också. När jag spelade i ASEC var jag mittfältare. Men när jag kom till Hammarby ville de byta position på mig på grund av Odilon. De ville nog hitta någon som kunde ersätta honom.

Och nu är du tillbaka på mittfältet, vad är det gör bra där?

– (tystnad) Jag skulle kunna säga många saker men jag tycker inte att man ska skryta om sig själv. Du kan se mina styrkor när jag spelar, jag gillar inte att prata om vad jag är bra på.

Känner du dig mer bekväm på mittfältet?

– Vissa dagar går saker din väg, andra är det svårare. Jag skulle snarare säga att det är därför jag spelar bättre i vissa matcher och sämre i andra. Mina bästa matcher är nog Djurgården, Göteborg och AIK, medan den sämsta är Östersund. Den var tuff, särskilt första halvlek var inte bra från mig. Jag försökte fortsätta att vara positiv och göra jobbet.

Vilka matcher är mest lärorika?

– De sämre matcherna. När du spelar bra handlar det mer om att försöka upprepa det. Efter en dålig match handlar det mer om att analysera vad som gick fel tillsammans med tränaren och videoklipp.

Vilken är drömklubben?

– Chelsea, mitt favoritlag, men man får ta ett steg i taget. Titta på Sadio Mané han är i Liverpool nu. Man kan inte ta steget från Elfenbenskusten till Chelsea. Men med tiden så kommer det att hända.

När tror du det händer?

– Inom tre år. Hammarby är ett mål på vägen. Jag tror att det är en bra väg till en annan europeisk liga. Kanske som Odilon som gick vidare till Belgien.  Jag vet inte hur länge jag blir kvar men jag trivs väldigt bra här. Alla tar hand om mig och klubben har gjort mycket för mig.

Fyra snabba

Vem hjälper dig mest på planen?

– Richard. Han försöker alltid hjälpa mig och han har mycket erfarenhet. Han skriker inte på mig utan försöker vara positiv.

Du ser ofta glad ut, är du det?

– Jag älskar fotboll och när jag är i startelvan blir jag lycklig. Då har jag gjort ett bra jobb. Jag är lite av en joker också. Att le och skratta är viktigt för oss människor, det tar bort mycket stress. Dåliga saker kan hända och man är ju inte alltid glad. Men jag tycker inte att man ska vara för hård mot sig själv.

Vem hänger du mest med?

Tidigare bodde jag med Loué. Vi hängde mycket tillsammans, men nu går jag inte ut mycket efter träningarna, jag gillar att vara hemma. Om du ser mig ute så är jag med min agents kusin på någon restaurang eller på den muslimska bönen.

Vilken är din förebild som spelare?

– Kevin de Bruyne. Jag älskar hans sätt att spela. Han är så smart och vet vad som ska hända långt före alla andra.

 

Missat matchprogrammets årskrönika? Beställ den här