Hagströms Krönika #42, Vecka 42, 2021.
Glada i Hudik
I tisdags hörde min gamle vän Nicke av sig och frågade om jag ville åka med honom i bil upp till Glysisvallen för att se Bajen i cupen mot Hudiksvalls FF. Ja! Det ville jag. Av olika anledningar har vi inte rest tillsammans till matcher på många år och vi var glada både över att komma i väg till ”Glada Hudik” och att få några timmar i bil tillsammans. Man hinner beta av en hel del under 2×3 timmars bilfärd. Det är dessutom kravlöst att sitta i en bil tillsammans på ett annat sätt än om man träffas på en pub för att diskutera livets väsentligheter. (Livets väsentligheter=Hammarby, gamla kompisar, familj, hockeyspel, Millwall, böcker, rockmusik).
Bortsett från det trevliga i resa tillsammans med en vän och känna att det vi hade en gång finns kvar där så var det ju också roligt att komma till en Div 1-arena och få flashback från tider då Bajen var något annat än i dag. Glysisvallens sidoanläggning med konstgräs ingav just Div 1-känsla – Superettan är stor glamour i jämförelse. Div 1-nivå också på spelet, Hammarby var verkligen inte bra i den här matchen. Och så ser det ofta ut i den här omgången av Svenska cupen när elitlagen från Allsvenskan och Superettan möter lag från lägre nivåer. Hammarby kom från det höga adrenalinpåslaget i ett derby inför 29 000 åskådare till en torftig arena mot ett blåbärslag och motivationen blev därefter. För Hudiksvallsspelarna var det däremot ”once in a lifetime”-känsla, en match som kommer att bli ett minne för livet oavsett utgång. Klart att de spelarna har den där extra procenten i varje litet moment som gör att de kan matcha ett allsvenskt lag. Så funkar fotbollen, men det är också typiskt att det allsvenska laget till slut ändå vinner. Klass slår oftast motivation.
Och så något helt annat:
Det finns en typ av krönikeskrivande som jag är rätt skeptisk till och mer eller mindre bestämt mig för att undvika. Det jag syftar på är texter där skribenten letat rätt på något som någon annan tyckt och sedan argumenterar mot detta på ett förenklat sätt. I den här sortens spalt gör krönikören ofta det lätt för sig genom att plocka ut det sämsta argumentet hos den tilltänkta motståndaren och sedan hugga mot det. Och man vinner oftast de debatter där man definierar både motståndarens och sina egna argument.
Med det sagt så kommer jag nu ändå att tangera den krönikestil jag just sågat genom att plocka upp några enstaka citat från en intervju och bemöta dem. Men jag skyller på att jag snarare vill korrigera ett par tankefel än att munhuggas. Dessutom borde den här grejen varit med i förra veckans krönika men att vara dagsaktuell och på tårna med snabbt tyckande är inte riktigt min grej. Nåväl, till saken Hagström!
Jo, Hammarbytränaren Milos Milojevic intervjuades i fotbollsthlm den 13 oktober. Milos är alltid intressant med mycket åsikter om allt möjligt, en bra person att intervjua. Det är mycket han säger som jag inte håller med om men jag gillar att han är engagerad, ställer upp i medier och svarar rättframt på frågor. I intervjun är det ett par saker som jag tycker att han missuppfattar eller inte riktigt tänkt igenom. Han säger bland annat detta:
Milojevic berättar att han fått berättat för sig att Hammarby idag har cirka 3500 barn inom föreningen. En stor skillnad jämfört med när serben tränade Vikingur på Island, en klubb som totalt hade omkring 150 spelare.
– För mig är det konstigt att de har 15 professionella spelare utomlands när Hammarby inte ens har så många. Det är inte mitt jobb, men det är frågan som vi måste ställa oss.
Det här är väl ändå en tankevurpa? Jämförelsen med de isländska spelarna i utlandet blir ju skev eftersom de inte är professionella i sin egen liga. Enda sättet att bli professionell spelare som islänning är just att flytta utomlands. I Sverige har vi många fotbollsproffs inom det egna landet och räknar vi upp alla som gått från Hammarbys verksamhet till professionell fotboll (antingen i Bajen, någon annan svensk klubb eller i utlandet) så lär vi väl komma upp i åtminstone 15 spelare. Det har inget egenvärde att spelarna ska bli proffs i ett annat land.
Den andra grejen som jag tycker är ett feltänk är slutsatsen att med 3 500 barn i fotbollsverksamhet så borde det generera fler elitspelare. Då bortser man från att syftet med den stora verksamheten är att ge barn och ungdomar i söderort en meningsfull sysselsättning. Det finns också en elitdel men av de 3 500 är det väl åtminstone 3 100 som tillhör kategorin ”bredd” och där varken klubben eller de själva har ambitionen att de ska drillas till elitidrottare. Tanken här är, om man ska vara lite krass, snarare att fostra framtida supportrar än fotbollsproffs. Men om vi nu ändå skärskådar hur Hammarby lyckas med den rena elitdelen så känns resultatet inte så dåligt. I år har vi haft spelare i dessa landslag: P15, P16, P17, P18, U21, F15, F18 och U23 Dam. Jag vet inte vad som är rimligt att begära eller förvänta sig men jag tror att de flesta klubbar skulle tycka att detta är fullt acceptabel utdelning av utvecklingsarbetet.
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
1 1-0 mot AIK sprider ett lyckorus över Bajenland som håller i sig länge. Så viktigt för allas vårt välmående med denna seger.
2 Vidare i cupen. Cupomgången där de allsvenska lagen kliver in är på sätt och vis en av de viktigaste matcherna under säsongen. Att missa gruppspelet i februari-mars skulle vara deppigt och förstöra en del av kommande säsong. Tack för segern uppe i Hudiksvall.
3 Hockeydamerna har börjat seriespelet storstilat med 5-0-0 i tabellraden och spöade AIK 2 (deras utvecklingslag i Damettan Östra) häromdagen vilket betyder att vi har tre raka mot Gnaget. Damfotboll, herrfotboll, damhockey.
4 Vi är här – vi är där – vi är fan tamme överallt. Varhelst Hammarby spelar ger sig busslaster med fans ut i landet. Herrfotbollen är självklar sedan länge men vi syns ju också på läktarna i andra sporter. Hammarby Bandy har bussar till Sandviken, Västerås och Uppsala i oktober-november. Handbollen ordnar buss till bortamatchen mot Hallby i Jönköping den 30 oktober. Givetvis åker många på egen hand till olika matcher också.
5 Uddamålsvinster på fredagskvällen. Strax innan krönikan blev färdig kom resultaten från handbollsmötet RIK-Hammarby och futsalmatchen Hammarby-AFC Eskilstuna. 29-28 till Bajen i ena fallet, 2-1 i det andra (ni får själva lista ut vilket av resultaten som kom från handbollen respektive futsalen).
Läst/sett/hört.
Sans nr 4/2021. Som anhängare av tryckta tidningar är det rimligt att då och då anlita sin lokala tidningsnasare och köpa en tidskrift på chans. Senast jag införskaffade publikation av den anledningen var ”Sans”, en tidning som beskriver sig själv med orden ”Ett magasin från Fri Tanke. Vetenskap, filosofi, idédebatt och kultur”. Det kanske inte blir så att jag kastar mig över nästa nummer men jag läste i alla fall några av artiklarna med hyggligt intresse (och några fick jag kämpa mig igenom). Läsvärd var artikeln ”Ingen går med i en sekt”, särskilt med tanke på att jag nyligen förde ett resonemang i fredagskrönikan om hammarbyismen som sektföreteelse.
Tesen som drivs av skribenten Anna Lindman är att det negativa som vanligtvis förekommer inom det som brukar betecknas med ordet ”sekt” kommer gradvis och så omärkligt att medlemmarna då är så insnärjda att de inte förmår reagera. Det som får en människa att gå med är en känsla av utvaldhet och en massiv kärleksbombning inledningsvis. Hon hämtar sina exempel från den numera ökända Knutbysekten med bland annat följande vittnesmål: Gemensamt för vad de alla beskriver är att de aldrig haft så roligt, att de hade en stark känsla av att de fick vara med om något stort och viktigt. Och därefter hennes slutsats: Visst är det något vi alla längtar efter?
Jag kan ju bara hålla med. Det som beskrivs här är absolut en stark drivkraft i livet och en stor anledning till att jag själv fortsatt vara engagerad fotbollsfan genom livet. Man kan diskutera hur viktigt det är med en företeelse som fotboll – på ett plan är det givetvis helt oviktigt vilka elva spelare som besegrar elva andra – men om man i stället tänker att vurmen för fotboll handlar om att ingå i en gemenskap med andra? Det finns en anledning till att fotbollen då och då kallas ”världens viktigaste oviktiga sak”. Genom att göra fotbollen viktig i ens liv blir den viktig. Och vi människor behöver känna att vi är med om storslagna och viktiga saker.
Undersökningen av dödsannonser
Nu blir det repris på förra veckans text eftersom exakt samma scenario upprepade sig: Liksom förra veckan har vi denna vecka endast sett ett klubbmärke bland DN:s dödsannonser, ett AIK-emblem.
Fördelning så här långt: Hammarby 27 (5 kvinnor, 22 män) AIK 22 (1-21), Djurgårdens IF 18 (1-17), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1), Västerås SK 1 (0-1), Karlbergs BK 1 (0-1).
Veckans vinyl:
Fick ett tips om Link Wray, en amerikansk rock´n´roll-artist som med sin distade gitarr och intrumentala låtar nästan var sin egen undergenre inom den tidiga rocken. Hans första hitlåt, ”Rumble” blev bannlyst i New York och Boston med motiveringen att den kunde inspirera till ungdomligt gängvåld. Rätt imponerande av en instrumentallåt! Lyssna här (men gå inte omedelbart ut och slåss mot grannkvarteret). Link Wray kommer att stå på inköpslistan framöver.
Från matchprogramsfabriken:
Williot! Sedan det snabba och ganska oväntade genombrottet för 17-årige Williot Swedberg i matchen mot Degerfors 11 juli har vi velat ha en intervju i matchprogrammet. Nu sker det! Matchprogrammets intervjuare Tommy Fagerberg fick den unge mannen – som varit ganska restriktiv med att låta sig intervjuas – att säga ja till att synas i Matchprogrammet. Vi har förstått att en av anledningarna är att Williot själv är matchprogramsläsare vilket så klart gör oss stolta. Nu kan vi ju säga så här: Gör som Williot Swedberg – läs Supportrarnas Matchprogram!
Nya numret köper du vid arenan på söndag, i 69:ans Spel & Tobak eller i vår webbshop här.
Det var allt för denna gång, gott folk! Ses på Nya Söderstadion på söndag!