Hagströms Krönika #22, Vecka 22, 2021.
En seger med många bottnar
Polaren Per (som mest har namnet gemensamt med den omsjungna Cornelis-karaktären) frågade mig dagen efter cupguldet ”vad var det bästa med gårdagen?”.
Oj, var ska man börja? Det här var en match och dag med så många bottnar. Mycket var fint och bra. På alla möjliga sätt, utom kanske ur corona-säkerhets-perspektiv. Men om vi börjar från början: att folk redan på förmiddagen samlades kring hjärtat i Bajenland – Medis o Björns trädgård – gav en så tydlig känsla av att vi håller på att klara oss igenom de eländiga pandemisäsongerna. Det här var nästan premiärkänsla med massor av fans i rörelse och återseendets glädje på så många håll.
Jag var i Björns trädgård på den välbesökta marknad som ett antal supportergrupperingar dragit i gång (man kom knappt fram till de olika borden) men vid 12-tiden började folk röra sig mot manifestationen för att peppa truppen med flaggor och rök inför matchen. Själv gav jag mig i väg till Enzos i Hornstull där de pålitliga festfixarna Magnus Carlson och Robert Plasczyk hade fixat en TV-sittning för 50 fans (bordsplacering, fyra vid varje bord). Bara att komma in och träffa denna skara med mestadels rutinerade fans var, som det heter, ”en lisa för själen” (ett sånt där uttryck jag egentligen inte är bekväm med eftersom jag inte riktigt är hemma med ”lisa” i detta sammanhang, men som ändå känns rimligt vid detta tillfälle).
Det sker något vackert när fotbollssupportrar kommer samman. Vi brukar ofta framhålla att det är en miljö där ålder, bakgrund, status i samhället och politiska meningsskiljaktigheter inte spelar någon roll men det är en sak att tala om det i teorin och en annan att uppleva det. Nu är det inte så att jag är likgiltig för vad folk tycker och tänker i olika samhällsfrågor men det är också skönt med att hitta den gemensamma nämnaren med folk som har idéer du vanligtvis inte sympatiserar med. När Hammarby gör mål är vi alla lika.
Och så matchen på det. Jag har förstått av olika bedömare att det var en ganska dålig och tråkig match. Grejen är den att en match som gäller en titel och Europaspel aldrig kan vara tråkig så länge spänningen finns kvar. Och med ett 0-0-resultat är dramat givetvis hela tiden levande. Jag tyckte att våra spelare gjorde en rätt bra match och den vinst som till slut kom var välförtjänt, men jag har också grönvita glasögon.
Straffsparksläggningen var en glädje i sig – så väl skött av våra spelare där både de rutinerade (som Paulinho, Accam och Fenger) och färskingarna (Sher och Selmani) var stensäkra. Och så fick Ousted äntligen rädda en straff, vilket han tidigare inte gjort i Hammarbytröja. Han har varit rätt ute många gånger men inte nått ända fram eller orkat hålla skottet. Den här gången var chanslös på fyra av fem straffar men räddade den som var sämre slagen.
Och trots spel inför mer eller mindre tomma läktare fortsatte partyt efteråt med massiv fansuppslutning utanför arenan och så småningom spelare på busstak inför hyllande fans på Medborgarplatsen.
Vidare: en titel som vi har längtat efter så länge och tre gånger tidigare misslyckats att ta. Kommande spel i Europa, för andra året i följd. Och så otroligt viktigt att Stefan Billborn fick den här triumfen. Hans tränargärning debatteras flitigt i Bajenland och jag ska inte referera de argument som brukar framföras, jag tror de flesta av er kan dem vid det här laget vare sig ni är för Billborn eller mot. Själv tillhör jag kategorin Billborn-älskare.
Men för att återgå till den inledande frågan: vad var bäst med finaldagen? Efter matchen, när vi jublat klart, vände sig min vän Dixon till mig med orden ”får jag ge dig en kram?”. Så stod vi där, två 60-åriga män, överviktiga och ölfryntliga och höll om varandra. Det var något innerligt över denna kram, den varade längre än vad som är brukligt när vi män från boomergenerationen ska visa känslor. Det var 40 års vänskap i ett extrakt, det var längtan efter Hammarbyframgång, det var mötet i monsunen. Plötsligt var det åter 1979 och vi stod i kön till Rock Garden i London för att se Madness.
Den kramen sammanfattar och var det bästa med min finaldag.
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
1 Cupmästare! Europaspel! Under det allsvenska uppehållet kan man känna att ”jag har tro på mig själv, på min sida”. Och se fram emot lottningen av Europa Conference League kvalomgång 2 den 16 juni.
2 Bjørn Paulsen tillbaka! En av de senaste åren mest ikoniska Hammarbyspelare är tillbaka. Det blir inte alltid lyckat med återvändare, men här finns förutsättningarna. Det kan bli som när Petur Marteinsson kom tillbaka, i Paulsen ser jag samma passion, glöd och känsla för Hammarby.
3 Övertygande seger på Kanalplan. Helgjuten insats av damlaget hemma mot dittills obesegrade Kristianstads DFF efter två mål av Madelen Janogy och ett av Emma Jansson i 3-1-segern.
4 Nora Lundin. Hammarby Friidrott får regelbundet fram talanger av hög klass. Just nu finns till exempel medel- och långdistanstjejen Nora Lundin att glädjas åt – och med. Nora tävlar normalt i F18 men springer ofta mot seniorer. I internationella tävlingen Göteborgs GP i tisdags deltog hon i 1500 m och krossade sitt eget pers med så stor marginal att hon underskred kvalgränsen till Junior-EM med nästan fem sekunder.
5 Smörgåsbordet. Med lättade coronarestriktioner håller den här vinjetten på att bli aktuell igen. Snart kan vi se fram emot helger med ett rejälare utbud av Hammarbyidrott, som man dessutom har möjlighet att vara på plats och se. Flera Hammarbyfans tar chansen redan i kväll när damlaget i fotboll spelar borta mot Linköpings FC och det varit fritt fram för vem som helst att köpa de 500 biljetter som varit tillgängliga.
Läst/sett/hört: Om man i en bokrecension nämner att det i romanen förekommer en fyllediskusssion om Bajen på en pizzeria i Hammarbyhöjden, ja då blir den här läsaren intresserad. Alltså hamnade Gunnar Nirstedts debutroman ”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” på födelsedagsönskelistan och mycket riktigt fanns den i ett av paketen. Och nu har jag läst den rätt fascinerande skildringen av det myllrande livet under en enskild dag där det mesta utspelar sig på olika gatuadresser och torg i just Hammarbyhöjden. Det är lite ”Short Cuts”-känsla i upplägget. Vi får brottstycken från ett antal människors dag. I vissa fall möts de, i andra inte. De yttre händelserna är rätt banala; ett gäng som kånkar grejer i samband med en flytt, en kvinna som hälsar på sin man på pensionärsboendet, kompisgänget som träffas och minns när de festade på Hultsfredsfestivalen. Skeendet är snarare inom människorna, många av 101 kapitlen är inre monologer och i några fall är de lite svårgenomträngliga innan man fattar sammanhanget.
Men efterhand ger läsningen en känsla av livet självt, det där malandet som pågår oavbrutet inom varje människa där tankar om relationer och livet samsas med vardagens alla små beslut. Kan jag gå in i en affär utan att handla något? Var det Champis eller Pommac jag drack den där gången på Fåfängans topp? Hur var det den gången när jag försökte mig på flugfiske för första gången? Vårt Hammarby skymtar förbi ibland som en självklar beståndsdel av livet i Söderort. Berättelsen gör ingen större sak av vår klubb men här och där nämns vi på olika sätt.
Vad blir då Hammarbyiana-koefficienten i Nirstedts roman? Den finns ju helt klart, men jag skulle inte ställa boken bredvid exempelvis en biografi om Nacka Skoglund. I mitt Hammarbyianabibliotek (som förvisso är rätt osorterat) delar jag in i Bajenlitteraturen i flera kategorier. Systemet är inte helt utarbetat ännu men kortfattat ser det ut så här:
a) Böcker specifikt om klubben, exempelvis jubileumsutgåvor och historik. Här har Matchprogrammet bidragit en hel del med årskrönikor och praktverket ”Söderstadion Forever”.
b) Biografier om och av Hammarbys idrottsutövare.
c) Böcker som tar upp mer kulturella aspekter kring Bajen, exempelvis vår supporterkultur. Matchprogrammet har bidragit med samlingsvolymen Bajen Fans Greatest Hits Volym 1”.
d) Generella idrottsårsböcker som är användbara för Hammarbyforskning, typ Årets Fotboll och liknande.
e) Romaner där Hammarby förekommer.
Födelsedagsgrattis i DN till handbollsliraren Tobias Karlsson i onsdags. 40-åringen är en av de stora i svensk handboll med bland annat 180 landskamper på meritlistan. För Bajen spelade han alla tre guldsäsongerna 2006, 2007 och 2008 men han har även blivit tysk ligamästare två gånger och vunnit Champions League med SG Flensburg Handewitt. I landslaget har han ett OS-silver från 2012. Starkt cv alltså men på frågan ”Bästa idrottsminne” säger Tobias så här: ”Det starkaste är nog ändå när jag spelade med Hammarby och en lagkamrat fick cancer. Hela laget ställde upp och stöttade. Vi rakade av oss håret. Det gjorde ett djupt intryck på mig.”
Veckans vinyl: Jag kan inte säga Johnny Cash varit en följeslagare genom livet. Visst har han funnits där men det är egentligen först med de fem ”American”-plattorna som jag verkligen gripits av hans musik. Och från dem finns några låtar som blir extra starka med den tillhörande videon. En av dem är ”Hurt” en skildring av den åldrande musikanten som sitter vid sitt piano och minns händelser ur livet, romantiserar sin ungdom och ångrar de gånger han sårat nära och kära. Hans egen, och vår, vetskap om att livet är på väg bort gör bilderna både vackra och smärtsamma. Finns här.
Dödsannonsligan. Två Hammarbyemblem i senaste helgens DN-dödsannonser. Aktuell ställning: Hammarby 16 (fem kvinnor, elva män) AIK 10 (1-9), Djurgårdens IF 8 (0-8), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1).
Från matchprogramsfabriken: Nu pustar vi ut ett tag. Under tiden tipsar jag om nr 162 med fin Bjørn Paulsen-intervju. Finns att köpa här.
That´s all folks! Vi hörs om en vecka igen.