Hagströms Krönika #39, Vecka 39, 2021.
Eld upphör?
Publikens återkomst till de allsvenska arenorna har också inneburit ny fart i debatten kring ”villkorstrappan” (som polisens hantering av ordningsstörningar i samband med fotbollsarrangemang kommit att kallas). Begreppet används inte av polisen och enligt text på sajten fotbollsthlm var benämningen ursprungligen ”åtgärdstrappan”. Men som sajtens Oskar Månsson också framhåller: det är knappast det viktiga i sammanhanget.
Många tycker och tänker i frågan (denna krönikör till exempel som skrev om ämnet vecka 4). Fotbollsthlm har bevakat de här frågorna på ett föredömligt journalistiskt sätt under en längre tid. Oskar och hans kollegor ger sig inte, de läser på, grottar i dokument, propsar på att få intervjua ansvarspersoner. Under den gångna veckan har ämnet även behandlats av Dagens Nyheter och i Offside som bland annat talat med Hammarby Fotbolls evenemangsansvarige Göran Rickmer och hans motsvarighet i Djurgården, Mats Jonsson. Polisen har haft sin pressträff och Stockholmsklubbarna har träffat Idrottsnämnden för att diskutera frågorna med politiska företrädare. Och från fansen har det manifesterats vid matcherna på olika sätt. Vi har också kunnat lyssna på ett avsnitt av Bajenpodden med stort fokus på konflikten mellan polismyndigheten och fotbollen. Frågan berör och håller på att få ett större genomslag.
Gemensamt för de som bedriver journalistik i frågan är att polisen inte är särskilt benägen att svara på frågor och när man väl gör det tenderar att förflytta ämnet och leda in frågeställaren i en labyrint av formalia och byråkrati. I fotbollsrörelsen (klubbar, organiserade fans, Svensk Elitfotboll SEF) tycks man överens om att polismyndighetens sätt satt hantera ordningsfrågan inte leder framåt. Det intressanta är att de flesta som är insatta i frågorna är övertygade om att fotbollsarrangemangen på många sätt fungerar bättre än på länge. I DN uttalar sig Stefan Hector från polisens sida på detta sätt: ”Vi ser att mängden våld, upplopp och bråk är låg, och det är ingen arrangör eller klubb som sticker ut utan det är relativt jämnt fördelat”. Det är en uppfattning som delas av företrädare för enskilda klubbar, SEF och Svenska Supporterunionen och de flesta av oss som gått på matcherna några decennier och själva har kunnat iaktta en attitydförändring till det bättre.
Vad är då problemet? Varför envisas polisen med att dra ner på tillåten publikkapacitet och agera mot tygstycken på läktaren? Allt bottnar i att myndigheten bestämt sig för att få bort pyroteknik från läktarna. I DN-artikeln medger Hector att det i princip bara är bengaliska eldar som polisen ser som ett problem. Och det är en typ av ordningsstörning som fotbollen är fullt medveten om – ingen förnekar att det som sker när en bengalisk eld tänds är ett lagbrott och att det dessutom finns en potentiell fara med brinnande föremål på en fotbollsläktare. Däremot är det få som ger den specifika frågan samma oerhörda dignitet som polisen gör. Vi har under den korta tid som (begränsad) publik varit tillåten redan fått några illavarslande exempel på polisens taktik för att få bort pyroteknik. I Uppsala har man hunnit förbjuda banderoller och större flaggor och har dessutom orosanmält 14-åringar som vistats i klacken med hänvisning till att det skulle vara en ”riskmiljö”.
Min känsla är att det är två kategorier här som är besatta av bengaler, med olika ingångar på saken. Dels ett antal pyroteknikivrare från supporterleden, dels polisen. Utöver dessa finns en stor publikkategori som inte ser användandet av pyroteknik i samband med fotboll som absolut avgörande, varken för eller emot. Bland oss (jag räknar mig till den kategorin) finns både sådana som tycker att eld och rök skapar atmosfär och är något som vi tolererar trots att det är olagligt, och dem som är helt emot den delen av supporterkulturen. Men vårt engagemang i fotbollen är inte avhängigt just eldandet. Jag och de andra i den här gruppen kommer att fortsätta vara fotbollssupportrar och gå på matcher oavsett om det brinner eller inte. Det ska sägas att mitt resonemang här om olika publikkategorier inte bygger på framtagen statistik (någon sådan finns inte, vad jag vet) utan utgår från att jag vistats i fotbollsvärlden och supporterkulturen under lång tid.
Vi har alltså att hantera en fråga där polismyndigheten på ett dysfunktionellt och ensidigt sätt bestämt sig för att stoppa något som den berörda parten, fotbollen, inte ser som ett jätteproblem. Och man gör det genom att skada fotbollen. Publikneddragningarna enligt polisens trappsystem kommer att fortsätta så länge det tänds bengaler. Det är en taktik vi har att leva med så länge nuvarande polisledning äger frågan. Jag tror därför att vi inom supporterrörelse och klubbar måste jobba mer med lobbying där det slutliga målet att få polismyndigheten att välja andra prioriteringar. Jag skulle tippa att en del sådant arbete redan görs av enskilda klubbar och SEF, vi har ju också exemplet nämnt i inledningen där Stockholmsklubbarna träffat Idrottsnämnden. Och inte långt efter kom ju faktiskt ett debattinlägg signerat aktiva politiker i Stockholm och Solna.
Frågan är hur vi supportrar agerar framöver. Jag säger ”vi supportrar” trots att brokigheten i supporterkulturen är en av de saker som kännetecknar oss och att vi har svårt att agera som ett kollektiv. Men jag tror ändå att många av oss tycker att vi ingår i en rörelse och det är ju alltid värt att försöka hitta gemensamma linjer.
Hittills har svaret från vår sida varit att vägra ge upp pyrotekniken, ofta med motiveringen att repressalierna är ett hot mot hela vår kultur. Resonemanget är att om vi backar på den här punkten så väntar nya åtgärder. Så kan det vara, kanske är polisens kamp mot pyrotekniken bara en del i ett större paket som går ut på att kväsa den frihetskänsla och glädje som finns på en fotbollsläktare. Men det vet vi egentligen inte. Kanske är det helt enkelt så att polismakten bestämt sig för att det uppenbart olagliga på en fotbollsläktare ska stoppas, men att det inte nödvändigtvis innebär framtida förbud för ståplatser, sång, flaggor, okvädingsord, glädjekaos och allt det andra som vi förknippar med en levande fotbollskultur. De skulle hursomhelst ha betydligt svårare att få igenom den typen av regleringar till skillnad från pyrotekniken där det går att hänvisa till lagboken.
Kanske vi skulle vinna på att pausa eldandet ett tag och arbeta på andra sätt under en tid? Om inte annat för att slippa hamna i ett chicken race mot polisen där de till slut stänger vissa läktare helt och hållet. Att protestera mot repressalierna genom att elda mer känns inte framkomligt, med nuvarande motståndare kommer det bara att sluta med att vi själva inte kan se matcherna. Det är dessutom en metod där vi knappast får förståelse från gemene man utanför vår egen värld. Utan att ha örnkoll på hur de ”aktiva grupperna” i Hammarby resonerar så är det väl det som skett i samband med våra hemmamatcher, det har ju faktiskt inte eldats den här säsongen.
Till sist påminner jag om att de åsikter som framförs i denna krönika är mina egna och inte någon slags officiell hållning från Supportrarnas Matchprogram.
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
1 Vi är tillbaka! Hur skulle intresset för att se Hammarby live vara efter att pandemirestriktionerna släppts? Stort visade det sig. 26 000 sålda biljetter hittills till herrderbyt mot AIK, över 10 000 till damernas match mot samma klubb, Bajens ståplatssektion borta mot Norrköping på söndag slutsåld. Vi vet ännu inget om de långvariga effekterna av en och en halv förlorade säsonger, men tydligt är att många längtat att se match tillsammans med andra igen.
2 Bajenpodden avsnitt 406 med gästspel av Matchprogrammets ordförande Pernilla Olsson. Podden kan vara rätt surrig ibland och det är skönt när det kommer in en person som lyssnar på de andra, väntar på sin tur, formulerar sig tydligt och pedagogiskt och har förmågan att se ett ämne från flera sidor. Avsnitt 406 handlade i stor utsträckning om fotbollens fajt mot polismyndighetens nuvarande metoder med kapacitetsneddragningar på arenorna. Både programledaren Johnny och Janis sa många bra saker, Pernilla var lysande.
3 Bajen Fans rabatterar handboll. När Hammarbys herrlag i handboll, som hittills gjort succé i Handbollsliga-comebacken, äntligen får spela utan publikrestriktioner ser Bajen Fans till att subventionera biljetterna. 50 kr är priset för medlemmar i BF som köper sin biljett här till matchen mot Kristianstad den 6 oktober. Fullsatt i Eriksdalshallen?
Läst/sett/hört.
Nytt nummer av Offside, Hammarbykollen: Det större inslaget om villkorstrappan med visst fokus på Hammarby är nämnt högre upp i spalten. Tilläggas kan att reportaget illustreras med flera fina bilder från Hammarbyläktaren. I övrigt inget Bajenrelaterat i numret men köp det ändå. I ett långt jobb om Örebro SK, författat av ÖSK-supportern Johan Cedersjö, ägnas stor del av inledningen åt att läxa upp Offsides redaktörer för deras 21 år långa negligerande av ÖSK. Tillrättavisningen är lite av en läsfest. Efter att skribenten konstaterat att Offside aldrig gjort ett ordentligt reportage om Örebro och beskriver det som ren mobbing hänger han ut en av chefredaktörerna: ”Och så sent som förra året var en av chefredaktörerna i Degerfors och skrev gråtmilt om den värmländska hålan. Vilken reporterglädje jag kände! twittrade han upprymt efteråt, samtidigt som sedvanligt utslitna bruksklichéer publicerades.” Johan Cedersjö är på riktigt förbannad på Offside och fortsätter att räkna upp exemplen på hur de misshandlat hans favoritklubb. Rolig läsning, och stort av Offside att låta kritiken gå i tryck. Det visar dels att tidningen i grunden har gott självförtroende, dels att redaktörerna har en känsla för ”verkshöjd”. Det här skulle inte vara intressant och rolig läsning om gnället var slentrianmässigt och torftigt formulerat. Redaktionen inser förstås att detta är god underhållning.
Dödsannonsligan.
Förra veckan fick jag påpekanden att Dödsannonsligan kanske inte borde varit med. Denna kritik var fullkomligt berättigad, en vecka när tre unga AIK-supportrar omkommit i bilolycka på väg till match kunde gott och väl vinjetten ha tagit en paus. Jag beklagar att jag inte tänkte mig för, men känner givetvis ännu mer sorg över att den tragiska händelsen över huvud taget inträffade. Att hålla på med den här uppräkningen av avlidnas klubbmärken kan över huvud taget vara känsligt, det inser jag och hade en diskussion kring detta redan tidigt under året. Slutsatsen som jag kom fram till då, och som fortfarande gäller, är dock att de som fått emblem i sina dödsannonser får det därför att klubben ifråga gett dem glädje i livet och att offentliggörandet redan är gjort genom att man låtit publicera en dödsannons i Dagens Nyheter. Jag ser själva listningen som ett stycke kulturhistoria och kommer att göra den året ut, om inget oförutsett inträffar.
Med det sagt så har vi en uppdatering sen sist då vi för första gången under året och fick se Karlbergs BK:s emblem i en annons. Dessutom ytterligare ett AIK-märke. Vilket ger denna ställning: Hammarby 27 (5 kvinnor, 22 män) AIK 19 (1-18), Djurgårdens IF 18 (1-17), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1), Västerås SK 1 (0-1), Karlbergs BK 1 (0-1).
Veckans vinyl:
Som en del av er säkert noterat tävlades det i hockeyspelshockey på krönikörens kontor förra helgen. Turneringen Hockey-Börje Memorial genomfördes då för 40:e gången, pokalen har vandrat årligen sedan 1982. I år fick vi gratulera en ny segrare, Svante Printz, som vanligtvis tillhör skiktet 8-14 men som nu alltså klev fram till en sensationell finalseger. Traditionen säger att vinnaren efter avslutad prisceremoni kan välja en låt ur Hagströms skivsamling som ett slags crescendo på turneringen (det spelas ingen musik under pågående tävlingsspel). Här finns en tradition i traditionen – vinnaren kan välja helt fritt men i nio fall av tio plockar hen fram Motorheads ”Ace of Spades”. Jag är glad att Svante gjorde just detta val, vid vissa tillfällen är detta världens bästa låt.
Den har också kommit att symbolisera turneringens uthållighet. I likhet med Motorheadsångaren Lemmy Kilmister jobbar Hockey-Börje Memorial på. I en av Lemmys biografier framgår att han är trött på just ”Ace of Spades” men att det ändå är självklart att spela låten. Som han säger: ”går jag och lyssnar på Chuck Berry vill jag höra Johnny B. Goode”. Liknelsen med Hockey-Börje Memorial kanske inte är klockren men jag kan erkänna att jag ibland är trött på att arrangera turneringen – sen när man väl är där känns det rätt och emellanåt helt underbart.
Från matchprogramsfabriken:
2 x Gnaget är vad som gäller närmast i Matchprogramsfabriken. Det blir alltså program till både dammatchen mot AIK den 10 oktober och till herrmatchen mot samma klubb veckan därpå (17 okt). Att vi också gör ett damprogram känns bra på många sätt, det är något som vi haft i tankarna rätt länge. Det återstår att se om vi klarar att ge ut ett permanent matchprogram till damerna parallellt med det befintliga herrprogrammet (med 14 lag i Damallsvenskan nästa år skulle det i stort sett innebära en fördubbling av nuvarande programproduktion). Men genom att vi nu gör en ”one-shot” kan vi känna efter och göra en någotsånär rättvisande utvärdering. Har vi folk till två program? Finns intresse för ett damprogram?
Jag passar också på, nu när jag äntligen får chansen att komma till tals, att berätta att vi åter fått in Arne Hööks fina bok om Kenta Gustafsson i lagret. Boken heter ”Just i dag är jag stark” och behandlar Kentas liv generellt med ett visst fokus på hans engagemang för Hammarby. Beställ i Supportrarnas Matchprograms webbshop.