Hagströms Krönika #2, Vecka 2, 2021.
Englands Hammarby?
I höstas gav jag ut boken ”Hösten 70” tillsammans med Jonas Cederquist och formgivare Johan von Friedrichs. Vi intervjuade många spelare och supportrar som var med säsongen då Hammarby införde engelsk sångkultur på de svenska läktarna. Intresset för just engelsk ligafotboll har en lång tradition i Sverige, bland annat beroende på att vi haft engelska matcher på tipskupongen sedan Tipstjänst startade 1934. Intresset ökade ytterligare med teveprogrammet Tipsextra 1969 som får sägas vara den direkta orsaken till att vi (alltså Bajen – jag var inte med själv då) kom i gång att sjunga på Söderstadions läktare.
Hursomhelst, vid en av intervjuerna med supportrar som var med 1970 talade vi om den engelska fotbollens betydelse och de kom spontant att diskutera vilka klubbar som var de mest populära bland hammarbyare på den tiden. Frågeställningen gled över till att handla om vilken klubb som ansågs vara ”Englands Hammarby”. Någon nämnde Crystal Palace men även West Ham kom på tal. Jag tycker det där är ett lite roligt och lekfullt samtalsämne och har ibland själv funderat på saken. Hammarby är givetvis fullkomligt unikt och vi behöver verkligen inte söka berättigande genom att likställa oss med några andra. Utgångspunkten är snarare vilken brittisk klubb som har förmånen av att vara mest lik vår.
Och nu har jag funderat. Svaret är att West Ham United FC med smeknamnen ”The Hammers” och ”The Irons” är Englands Hammarby. Mina argument:
a) Båda är huvudstadsklubbar som haft rollen att vara mindre framgångsrika (sett till titlar) jämfört med några av lokalkonkurrenterna.
b) West Ham har i likhet med Bajen traditionellt en stark lokal identitet med tydlig hemvist i en del av huvudstaden med arbetarprägel (jag är fullt medveten om att tiderna förändrats men nu tittar jag historiskt på saken). Inte många utanför Londons East End har vurmat för ”The Hammers” precis som att Hammarbys support är byggd på Södermalm och förorterna söderut.
c) Det finns en särskild värme i supporterskapet kring båda klubbarna. Den som besökte Upton Park, eller Boleyn Ground som arenan egentligen hette, på 80-90-talet kunde lätt känna den där obrottsliga lojaliteten som även finns hos Hammarby. En positiv inställning oavsett om laget nådde framgångar eller ej. West Ham hade förvisso rätt aktiva huliganer i Inter-City Firm, precis som Bajen har haft (och har) en kategori fans som på liknande sätt förenat supporterskapet med våldshandlingar. Men detta faktum förtar inte grundkänslan av en omfamnande läktargemenskap.
d) Underdogsromantiken. Både WHUFC och Bajen är klubbar där fansen ofta känt att potentialen finns till betydligt större framgångar men som men följd av uteblivandet i stället odlat en romantik byggd kring det fina i att stöttandet inte har med titlar att göra. Vi håller på våra klubbar därför att de representerar oss och våra värderingar, inte för att laget ”är bäst” och har si och så många pokaler. Sentimentala ”Blowing bubbles” måste vara bland det vackraste som framförts av fotbollspublik: ”I´m forever blowing bubbles/Pretty bubbles in the air/ They fly so high/They nearly reach the sky/ Just like my dreams they fade and die”.
e) ”Rolig” fotboll. Det är så klart inte sant att vare sig Hammarby eller West Ham alltid spelat anfallsglad fotboll men båda klubbarna har en självbild att det är så man vill vara..
f) Klubbfärger. Den som ser en grönvit halsduk i Stockholm kan vara ganska säker på att hen ser en hammarbyare. På samma sätt är det självklart att en scarf i claret&blue i Londonvimlet betyder West Ham. I en fotbollsvärld där väldigt många klubbar symboliseras anonymt av rödvita eller blåvita färger så sticker Bajen och West Ham ut.
g) Nya större arenor. Båda klubbarna har i närtid flyttat till nya arenor med viss risk att inte fylla upp den betydligt större kapaciteten. Bajen flyttade från Söderstadion med 13 000 platser till Nya Söderstadion som ju rymmer 32 000, West Ham bytte upp sig från 35 000 på Upton Park till 60 000 på det som nu kallas London Stadium och som byggdes för att härbärgera friidrott under London-OS 2012. Hur det gick? Ja, i fallet Hammarby vet vi att vi nu lagt oss på en för svenska förhållanden unik nivå med årliga snitt över 20 000. När det gäller West Ham hade de senaste säsongen med publik (2018-19) snittet 58 336 och var tredje bästa publiklag i Premier League.
h) Hammers/Hammarby. Kanske inte det mest avgörande argumentet men visst är det lite intressant att det finns en likhet mellan West Hams smeknamn och Bajens officiella.
Efter denna genomgång känns det som att jag verkligen borde ha West Ham som mitt engelska favoritlag. Så är det dock inte, i stället har jag hamnat hos deras arvfiender på andra sidan Themsen. Hur det kommer sig ska jag redogöra för en annan gång. Men nånstans gillar jag ändå West Ham, något jag dock aldrig skulle säga högt i South Bermondsey.
—
Läst/sett hört: Jag och ungefär ytterligare 1 500 nördar (varav de flesta är män i övre medelåldern likt mig själv) är medlemmar i Sveriges Fotbollsstatistiker & Historiker och får då den tryckta publikationen SFS-Bolletinen fyra gånger om året. Oftast är hittar man något om Hammarby. I senaste numret har skribenten Alf Frantz letat rätt på ett antal matcher där ett av lagen tvingats spela i helt andra tröjor än sina ordinarie, av en eller annan anledning. Oftast har det berott på att bortalaget inte fått med sig rätt tröjor till matchen och därför tvingas låna av hemmaklubben. I artikeln listas åtta sådana matcher och i två av dem förekommer Bajen.
Den första är Elfsborg-Hammarby 11 april 1965. Domaren godkände inte Hammarbys tigerrandiga ställ som ansågs för likt Elfsborg som spelade (och spelar) i gula tröjor och svarta byxor. Det blev till att låna hemmalagets reservtröjor vilket innebar att Nacka Skoglunds allsvenska comeback skedde i röd Elfsborgströja.
Match nr 2 med tröjbyte minns säkert flera av er. Det skedde 15 aug 2008 och matchen var Hammarby-GAIS. Bortalaget hade glömt sitt andraställ och fick låna Bajens svartgula tröjor med tryckta namn på ryggen. Vi förlorade matchen med 2-4 men samtliga mål gjordes därmed tillsynes av ”Hammarbyspelare”. Den som är nyfiken på SFS hittar hemsidan med layout från Internets barndom här . Föreningen lägger krutet på den tryckta medlemstidningen men kommunicerar också via en facebookgrupp.
Veckans vinyl: När det gäller musik är vi rätt många som grundlägger vår smak under och omkring tonåren. Min far brukar till exempel hävda att det rent objektivt går att slå fast att den bästa musiken gjordes på 1950-talet och framför allt av Elvis Presley. Själv är jag glad att jag var 15-20 år under några vibrerande år då punkrocken banade väg för en kreativ explosion och vi fick massor av bra musik, som new wave, ska, mod-revival, återfödelse för rockabilly, oi-musik, dub-reggae och lite mer ”arty” musik med synthinslag. Väldigt mycket kom från England, men även USA levererade och den svenska scenen var livaktig och stark. Skulle tippa att 80 procent av min skivsamling kommer från den här tiden. Och nu, med fin vinylspelare på Matchprogrammets högkvarter, är plattorna heta igen efter att ha varit förvisade till källaren under något decennium. The Specials debut-LP ”The Specials” är en av skivorna som spelas (var på väg att skriva ”spisas” men så gammal är jag inte…) och strax före jul kom jag över basisten Horace Panters biografi ”Ska´d for life” om bandets uppgång och fall. Intressant om hur framgången käkade upp glädjen och gemenskapen. Horace är uppenbart ointresserad av att leva rockstjärneliv vilket präglar hans berättelse. Man förstår att det är både fantastiskt och rätt jobbigt att bli ett band som toppar Englandslistan. Förutom det stökiga i att vara en sjupersonersgrupp med olika viljor blev många av spelningarna efterhand rätt svårhanterliga. Specials var alltid tydliga med sin antirasistiska agenda (bandets sammansättning är i sig ett statement) men fick ändå en publik som till viss del bestod av skinheads med National Front-sympatier.
Dödsannonsligan: endast ett klubbmärke bland DN:s dödsannonser under den gångna veckan, en AIK:are som lämnat jordelivet. Aktuell ställning: Hammarby 2, AIK 2, Djurgården 1, Hagalunds IS 1.
Smörgåsbordet: Man tager vad man haver. Med nuvarande publikrestriktioner är det TV som gäller och på söndag finns chansen att se vårt lag i Svenska Futsalligan i aktion. Laget är riktigt bra, regerande mästare och serieledare denna säsong. Kolla in Özgür Yasar som är något av en nestor och pålitlig målgörare. På senaste tiden har Bajen slagit toppkonkurrenterna men torskat mot lag från nedre halvan. Nu möter man jumbon Skoftebyn. 17 jan kl 14.00: Hammarby-Skoftebyns IF (Eurosport 1/Eurosport Player/Discovery+)
Från matchprogramsfabriken: Försäsongssurret och byggandet av trupper inför 2021 års allsvenska är i gång. Om jag får säga det själv så hittar man en av de bättre intervjuerna med herrlagets sportchef Jesper Jansson i Supportrarnas Matchprograms årskrönika. Han menar bland annat att laget hämmades av en 2019-nostalgi under senaste spelåret. ”Det går aldrig att förvalta i fotboll. Ett tag trodde man att Barcelona hade knäckt koden till en perfekt fotboll. Men det tog inte lång tid innan motståndarna hittade nya sätt att utmana dem. Tyvärr har vi tittat för mycket tillbaka i stället för att tänka nytt. Vi borde ha fokuserat mer på hur vi ska göra när motståndarna möter oss på ett nytt sätt.” Läs hela intervjun i årskrönikan. Om du inte redan har den så finns den fortfarande i Matchprogrammets webbshop.
När det gäller Matchprogrammets försäsong så drar vi just nu upp ritningarna för vårt 2021. Som det ser ut kommer det inte att bli publik på matcherna innan EM-uppehållet. Därmed inte heller några matchprogram (om vi inte skulle gå till cupfinal…) men däremot kan ni räkna med två magasinsutgivningar. Förra årets 68-sidiga kulturtidningar om Hammarby gav mersmak och är något vi ska fortsätta med.