Hagströms Krönika #1, Vecka 1, 2021.
När vi startade Supportrarnas Matchprogram 2008 kostade publikationen 10 kr. Det var givetvis svårt att bedöma hur stort intresset skulle vara, men vi hoppades att det i alla fall skulle jämnt upp och att nästa tryckning kunde garanteras. Det gick lite bättre än så och en bit in på säsongen hade vi ett överskott, ett antal sedlar och mynt som förvarades i en glasskartong. Eftersom vi inledningsvis såg det som ett helt ideellt projekt måste ett beslut fattas om pengarna. Vi bestämde oss för att skänka 5 000 kr till ”Hellas Lojalitetsfond” (jag tror att den hette så) som administrerades av Hammarby Fotboll.
Jag har i efterhand tänkt en del på den där fonden, och på andra liknande initiativ som tagits i Bajenland. Vart tog den vägen egentligen? Jag hittar ingen info i dag om fonden på Hammarby Fotbolls hemsida. Det här är förstås en fråga för journalisten Magnus Hagström som rimligen borde göra ett grävjobb, jag skriver upp det på ”att-göra-listan”. Men som krönikör kan jag tillåta mig att fundera lite i största allmänhet kring ett ämne.
Fondfrågan blev aktuell helt nyligen när jag betalade in 100 kr till ”Tomtefonden” som finns upptagen på Hammarby Bandys hemsida och med ett angivet plusgirokonto. Enligt informationen har den startats till minne av framlidne supporterprofilen Johan Johansson och har som syfte att dela ut stipendier till ungdomsverksamheten inom Hammarby Bandy. Efter någon vecka fick jag ett brev från girot att pg-numret inte existerar. Jag kollade givetvis att jag skrivit rätt på inbetalningen, vilket jag gjort. Därefter har jag gjort ett par påstötningar till Hammarby Bandy med påpekande om att de bör rätta till informationen, men inte fått någon respons. Och uppgifterna om fonden ligger kvar på sidan.
Jag förstår om detta inte är högprioriterat. Att få ihop den dagliga verksamheten och tampas med en stad som bestämmer sig för att smälta Zinkensdamms is under pågående säsong är givetvis viktigare. Och jag kan inte heller garantera att all information som finns på Supportrarnas Matchprograms hemsida är dagsaktuell och giltig. Men – kan inte Hammarbyföreningarna börja tänka ett steg framåt när man startar dessa fonder? Jag har en stark känsla av att det finns ett antal avsomnade fonder där det skvalpar omkring summor som ingen längre orkar bry sig om. Det är klart att det är frestande att tacka ja när någon vill starta en fond för gynnande av Hammarbyverksamheter men man bör samtidigt ställa sig frågan huruvida man kommer att orka hålla fondverksamheten levande. Finns någon på kansliet som tar ansvar för att stipendier verkligen delas ut? Har man en plan för hur fonden ska leva och fortsätta generera pengar? Hur tänker man sig att den ska nå ut till efter starten? Är det rent av bättre att pengarna skickas direkt till någon ungdomsverksamhet än att ta omvägen via en fond som kräver administration?
Här följer några exempel på Hammarbyrelaterade fonder som jag hittat på olika hemsidor:
Dick Drotts målvaktsfond, Uffe Jernspets Ungdomsfond, Insamlingsstiften The Braveheart by Ziegler (dessa finns alla på hockeyns sida med skyltning på förstasidan), omnämnda Tomtefonden, Bajenfonden (finns på handbollens hemsida men nästan omöjlig att hitta), Pelle Lindberghs minne (länk hemsida). Jag misstänker att några av dessa inte är särskilt aktiva längre, men det är givetvis värt att kolla för den som vill stötta Hammarby genom en fond.
—
Smörgåsbordet: Kalendern vid den här tiden brukar vara proppfull av intressanta Hammarbyevenemang att besöka. Med framstående medlemsföreningar i bandy, hockey, handboll, innebandy, basket, futsal och bowling går det ett normalt år att hitta en idrottsanläggning med Bajenidrott nästan dagligen, och på helgerna är det hård konkurrens. Om/när vi kommer tillbaka till något normaltillstånd igen så är det jag som går på live-idrott och skriver om dem i krönikan.
Veckans vinyl: På matchprogrammets högkvarter finns en skivspelare och en rejäl samling vinylskivor. Den platta som det lyssnats på klart mest under senaste året är Dexys Midnight Runners LP ”Searching for the Young Soul Rebels”.. Inte en vecka utan ”Poor Geno”!
Omslaget är förlaga till Supportrarnas Magasin nr 2/2020.
Sett/Läst/Hört: Söderbokhandeln i Götgatsbacken är en så där klassisk bokhandel som man numera nästan bara ser på film. Så högt i tak att man behöver stege för att nå böckerna på de övre hyllorna. Sport är knappast deras specialitet, men en liten avdelning har man och ofta kan man hitta lite udda grejer från mindre förlag. Senast köpte jag boken ”ULTRAS – a way of life”, en engelsk bok utgiven på ett mindre förlag. På 224 sidor och med mycket bilder betar författaren av ultraskulturen i olika delar av världen (men Sverige har man missat). Som förväntat är det kritiskt gentemot ”den moderna fotbollen” och för min del lite väl heroiserande av våldsamheter i fotbollens namn. Skribenten har uppenbarligen googlat fram det mesta av innehållet men för den som vill ha en bakgrund till ultraskulturen funkar detta som en introduktion.
Dödsannonsligan: I slutet 1990-talet ingick jag i redaktionen för Bajen Fans medlemstidning Bajen Fanzine och gjorde då en text om klubbmärken i dödsannonser. De hade börjat förekomma som alternativ till kors, fåglar och blommor och min känsla var att Bajenloggan förekom betydligt oftare än våra konkurrenters klubbmärken. Min tes var att supporterskapet till Hammarby i större utsträckning tangerade religion och/eller speglade en livshållning. Jag gick igenom DN:s dödsannonser under en period, tror det var ett halvår, och räknade antalet med klubbmärken. Det visade sig att Hammarby vann denna ”tävling” med siffrorna 14-1-1 vilket också fick bli rubriken. Alltså 14 annonser med Hammarbyemblem och en vardera för AIK/DIF. Sen dess har oddsen definitivt jämnats ut, släktingar till både gnagare och gårdare är numera mer benägna att hedra en avliden med ett klubbmärke. Dock skulle jag tro att vi fortfarande är ”bäst” i den här möjligen något bisarra grenen. Det här året får visa hur det ligger till – jag kommer vecka för vecka att hålla er uppdaterade om hur många av DN:s dödsannonser som innehåller klubbmärken och vilka det är. Ställningen efter en vecka av det nya året är denna: Hammarby 2, AIK 1, Djurgården 1, Hagalunds IS 1. Fortsättning följer.
Från matchprogramsfabriken: Vi klurar för närvarande kring hur 2021 ska tacklas. Du kommer definitivt att märka av oss men om det blir utgivning av matchprogram är än så länge osäkert. Förhoppningsvis får publiken återvända och när tillräckligt många får gå på match tänker vi stå där igen med våra program. Förra året löste vi den publikfria säsongen genom att ge ut 68-sidiga magasin med ett bredare grepp på Hammarby än vad som ryms i ett matchprogram. De där magasinen gav mersmak – vi tyckte själva att det blev något av en nytändning redaktionellt sett och responsen från Bajenland var tillräckligt bra för att få det att funka ekonomiskt. Min långsiktiga dröm är att vi så småningom ska ge ut vanliga matchprogram till både dam- och herrlagets matcher och dessutom några fylliga magasin under året. Men tills vidare får vi avvakta något, kolla gärna in våra magasin under tiden om du inte redan har dem. Alla fyra finns att köpa i ett paket för 300 kr, du kan också välja ett eller flera enstaka nummer.
Om krönikan: Tack för att du läst första utgåvan av Hagströms krönika på Supportrarnas Matchprograms hemsida. Mitt nyårslöfte är att publicera en text varje fredag. Huvudämnet är Hammarbyvärlden i allmänhet och matchprogrammet i synnerhet men jag kommer också att slänga in lite annat som rör sig i skallen. Om jag skriver att jag tycker något i någon fråga så är det just så att det är jag själv som tycker detta och inte Matchprogrammet som helhet. Men ofta sammanfaller förstås våra intressen.
Jag passar också på att garantera att jag inte använder mig av någon hemlig identitet och på andra håll förfäktar idéer som jag inte vill skriva under eget namn. Den businessen överlåter jag åt SD-politiker och andra nätkrigare.