Hagströms Krönika #8, Vecka 8, 2021.
Jag tar upp tråden från förra veckan och bubblar vidare om Nick Hornbys bok Fever Pitch. Boken kom 1992, just i skarven mellan den fotbollskultur som sett ungefär likadan ut i generationer och den hårt kommersialiserade variant som vi lever med nu. 1992 var året då Football League First Division transformerades till Premier League och utvecklingen mot den moderna fotbollen tog fart. Det har i för sig alltid varit en ökande business kring brittisk fotboll, redan 1885 förfasade många sig när arbetarklubbarna i norr drev igenom professionell fotboll, och därefter har transferrekorden slagits varje årtionde. Men det är ändå inte fel att se införandet av PL som en slags brytpunkt där sporten rätt drastiskt ändrade sig från sitt ursprung.
Hornby ser den utveckling som pågått ett tag och en bit in i boken för han ett längre resonemang om vad som kommer att ske. Han menar att publikens engagemang från ståplatserna är en så viktig del av upplevelsen att ingen kommer att bry sig den dagen då man prisat bort dem som skapar stämningen. Jag citerar lite ur Hornbys text här:
These huge ends are as vital to the clubs as their players, not only because its inhabitants are vocal in their support, not just because they provide clubs with large sums of money (although these are not unimportant factors) but because without them nobody else would bother coming.
Arsenal and Manchester United and the rest are under the impression that people pay to watch Paul Merson and Ryan Giggs, and of course they do. But many of them – the people in the twenty pound seats, and the guys in the executive boxes – also pay to watch people watching Paul Merson (or to listen to people shouting at him). Who would buy an executive box if the stadium were filled with executives? The club sold the boxes on the understanding that the atmosphere came free, and so the North Bank generated as much income as any of the players ever did. Who´ll make the noise now? Will the suburban middle-class kids and their mums and dads still come if they have generate it themselves? Or will they feel that they have been conned?
….
One more thing about the kind of audience that football has decided it wants: the clubs have got to make sure that they´re good, that there aren´t any lean years, because the new crowd won´t tolerate failure. These are not the sort of people who will come to watch you play Wimbledon in March when you´re eleventh in the First Division and out of all Cup competitions. Why should they? They´ve got plenty of other things to do.
Jag tillhör ju den typ av fotbollssupporter som önskat att Hornby haft rätt. Det borde inte funka att ta bort ståplatserna som man gjort i engelsk toppfotboll. Och extremt höga biljettpriser borde slå tillbaka mot klubbarna. Men så har det ju inte blivit, majoriteten av klubbarna i högsta serien har fullsatt varje match och flera bygger ut sina arenor. Många saknar givetvis den gamla atmosfären och en del har slutat gå. Men tillräckligt mycket ny publik har kommit till och tillräckligt stor andel av den tidigare stampubliken finns kvar. Prisbilden att gå på match är helt annorlunda jämfört med när Hornby betalade 25 pence vid vändkorset för att se Arsenal-Ipswich i oktober 1972 men samtidigt har hela samhället medelklassifierats och rätt många har råd att betala de priser som gäller i dag.
Men vi som ändå inte vill ha den engelska utvecklingen, hur fullsatta arenorna än är i Premier League, kanske ändå kan dra nytta av det som hänt i fotbollens ursprungsland. Här har vi fått rätt många talande exempel på att något går förlorat när man inte värdesätter den atmosfär som skapas av ståplatser och övrig engagerad publik. Det är ingen slump att Hornbys favoritlag Arsenals nya arena Emirates fått nidnamnet ”The Library”.
Listan, bäst i Bajenland just nu:
1 Tävlingsmatcher i fotboll. Visserligen tvingas vi fortfarande leva med en coronavariant av fotbollen, men en tävlingsmatch är ändå tävlingsmatch. 4-1 mot AFC var en fin start på cupspelet.
2 Uppropet! Det har väl delats tusen gånger vid det här laget. Jag instämmer i hyllningskören gällande de spelare som undertecknat en skrivelse mot ”villkorstrappan”. Har som sagt synts här och där, läs gärna fotbollsthlm:s text om saken.
3 Derbyseger i handboll. Att en serieetta slår jumbon är i sig inget märkligt men handbollsderbyna mot AIK är ändå nervösa. Helt klart brukar Solnalaget höja sig mot oss och därför var det skönt att det blev en riktig överkörning i Eriksdalshallen i onsdags. 33-22 till Bajen som snart säger bye-bye till Herrallsvenskan.
4 SM-brons för Hammarby Friidrott. Friidrotten har förvisso en uppsjö SM-tävlingar under ett år och därmed ett stort antal chanser till SM-medaljer. Men konkurrensen är också hård med ett antal storsatsande klubbar som knyter till sig de bästa individerna. Hammarby finns i en kategori snäppet under de mest framgångsrika föreningarna. Vi tappar regelbundet idrottare till Hässelby SK och Spårvägens FK som med hjälp av bland annat inkomstbringande arrangemanget Stockholm Marathon skapat resurser för satsning på yttersta Sverige-eliten. Samtidigt som vi också får fram nya namn och periodvis håller Bajen högsta klass i vissa grenar. Vid senaste mästerskapet, Inomhus-SM under den gångna helgen, blev det ett brons genom stadigt framåtskridande talangen Grete Ahlberg. Hon är släggkastare på sommaren, vintertid inomhus tävlar man i en variant som kallas viktkastning.
5 Bajen Fans håller extra årsmöte. BF tar seriöst på föreningsdemokrati och håller extra årsmöte med en punkt på dagordningen: frågan om de får medlemmarnas mandat att flytta på det ordinarie årsmötet, i förhoppningen att det ska kunna genomföras när coronarestriktionerna släppt och man åter tillåts samlas i en lokal. Ovanligt, de flesta föreningar brukar bara skjuta på sina årsmöten vid behov utan att det förankras hos medlemmarna.
Sett/Läst/Hört: Journalisten Marcus Leifby har podcast-serie på spotify kallad ”Klubbarna” där han försöker ringa in kulturen kring olika fotbollsklubbar genom att göra nedslag i dess historia. Avsnitten är 20-30 minuter långa och om Hammarby finns hittills kapitlen ”Cratz och ärevarvet”, ”Undret i Karlstad”, ”Just i dag är hon stark” och ”Sången på Söder”. Det sistnämnda tar oss tillbaka till Hösten 70 och vi får bland annat träffa Steffe Löwstett som var med och startade sången på Söderstadion (och i svensk fotboll över huvud taget). Leifby går omkring på Söder, funderar själv och låter Steffe lägga ut texten. Rätt välproducerat och kul att ta del av. Ett bra intro till en extremt betydelsefull tid i Hammarbys historia, det som skedde på läktarna då är något som påverkar oss alla än i dag. Den mer djupgående berättelsen hittar du i boken Hösten 70 som finns i Matchprogrammets webbshop.
Veckans vinyl: Madness är nämnda här tidigare och har varit en följeslagare genom livet. Jag älskade deras struttiga baktaktsmusik, ”fuck art, let´s dance”-attityden, den ungdomliga livsglädjen i videorna och brittisk vardagsrealism i texterna. Deras dansande rude boy-symbol blev min första tatuering.
Men det här är ett band som definitivt hade en storhetsperiod som det sedan var svårt att leva upp till. Även mitt intresse falnade någon gång efter symptomatiskt namngivna LP:n The Rise and Fall 1982 (med jättehiten Our House). Det som kom efter var bara så oerhört blekt, menlöst och ointressant i jämförelse. Förvåningen var stor när Liberty of Norton Folgate landade 2009 – plötsligt och mycket oväntat kändes Madness relevanta igen. Fram trädde ett band där livets obevekliga gång satt sina spår, struttigheten var kvar men i en långsammare och mörkare version. Det vardagsrealistiska hade nu ett annat djup, ta Sugar and Spice där berättar-jagets skilsmässa är så vackert och smärtsamt skildrad att man tror att man själv är med i låten och minns den första fina tiden när Han väntar på Henne utanför Marks&Spencer. Visst är det lite klassisk manlig självömkan över det och därför är det så snyggt att det lite senare i albumet kommer en replik, framförd av Rhoda Dakar. Genom henne får vi en annan version av ett stelnat äktenskap i låten On the Town. Under den brittiska ska-vågens höjdpunkt var Rhoda sångerskan i The Bodysnatchers men gjorde också nummer med The Specials. Om jag inte fattat helt fel var hon var en av de mer (vänster)politiska i rörelsen och jag hade inte väntat mig att höra henne med Madness, som i stort sett höll sig ifrån politiska ståndpunkter under sina heydays. Men här är hon nu i en fyra minuter lång novell.
Ett annat exempel på att vi kanske åldrats tillsammans, Madness och jag: We are London. En sådan där titel som får mitt fotbolls-jag att nyfiket lyssna. Retorik som är bekant från fotbollsläktaren är alltid intressant, jag tänker mig lyrik som med antydd aggressivitet gestaltar ett ”vi” och ett ”dom”. Den typen av motsättningar som är en av drivkrafterna i supporterskapet. I stället levererar Madness en berättelse om att vi alla borde kunna leva tillsammans. ”You can make it your own hell or heaven/Live as you please/Can we make it, if we all live together/As one big family”. Och jag tycker om det, en sån text är ju mycket bättre än den jag hade föreställt mig. Det är tydligt att jag börjar bli gammal och trött.
Från Matchprogramsfabriken: 2016 öppnade Matchprogrammets webbshop, innan dess såldes allt vi åstadkom ”live” eller via ett rätt bökigt system med bankgiroinbetalningar och mejl. I dag passerar vi en milstolpe i form av shopens produkt nr… ta-ra-tam… hundra! 100 jämnt alltså. Jag vill dessutom påstå att hundringen är en av de finaste saker vi gjort. Hasse Fridéns foto taget när alla gått hem från sista kvällen på Söderstadion är svidande vackert och berättar dessutom en story. Jag som har lätt att fara i väg i sentimentalitet klarar knappt att se sådana här bilder, för er som är mer hårdhudade men ändå har en viss känsla för nostalgi ska förstås ha ”Sista kvällen på Söderstadion” på någon av väggarna därhemma. Tavlan är 60×40 cm och fint inramad med passepartout. Beställs här.
Smörgåsbordet: Fick lite reaktioner på förra veckans text om backhoppning som tänkbar Hammarbysport. Calle M påpekade att Sören Ahlbom, Kvarnens förre ägare som tråkigt nog lämnade oss för några år sedan, någon gång på 60-talet var DM-mästare i backhoppning. Min önskan om att få in backhoppning i Hammarby IF igen kan nog dröja. Mer sannolikt är att vår gamla paradsport cykel kommer tillbaka. Jag följer med intresse Non Plus Ultra Cykelklubb på facebook. Föreningen bildades av supporterföreningen Bara Bajare 1/5 2019 och vad jag förstår är ambitionen på sikt att söka inträde i Hammarby Idrottsförening.
Dödsannonsligan: Bowlingkäglor, tennisracket och en tävlingscyklist. Men INGA klubbannonser denna vecka heller. Ställning som sist alltså: Hammarby 6 (tre kvinnor, tre män), AIK 4 (0-4), Djurgårdens IF 4 (0-4), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1).
Reaktioner:
Jag fick ett meddelande från Fredrik Otter som tar upp ett par grejer med anledning av krönikorna.
Magnus, dina krönikor är mkt uppskattade, trots att jag är AIK-are. Angående säsongskortskö. Mitt favoritlag här i USA, Washington Redskins, hade länge en enormt lång kö till säsongsbiljetterna. Kön kom när man var ett av de största lagen. Det var också ett sätt att hålla ”magin” kring platserna levande. I takt med att populariteten dalade var man tvungna att hålla illusionen levande. Man bibehöll en kö trots att det i verkligenheten inte fanns någon. Ett sätt att inflatera priser trots att alla fattade att kejsaren var naken. Det blev en katastrof till slut. Priserna på biljettbörserna gick alltid ned rejält på matchdagen. Alla visste att man ljög. Så för något år sedan bytte man ut några personer ansvariga för biljettförsäljning och fans. Man slutade mörka och försökte istället sälja säsongsbiljetter på riktigt. Dom fick sparken efter ett år, men deras initiativ var populära bland fansen, men inte så att man slutar avsky ägaren.
Svar: Tack för info och varningsord. Det där måste vi givetvis hålla ögonen på men jag tror generellt att det är svårare att dupera fansen i vår svenska fotbollsmiljö där supporteraktivismen sedan länge är stark och erkänd av föreningarna, och där 51%-regeln gör att vi inte får ”ägare” på samma sätt som i den amerikanska proffsidrotten.
Vidare gör Fredrik en annan iakttagelse efter att läst krönikorna:
Alla dina texter handlar om och talar till den ”snälla” ”upplysta” supportern (jag skulle säga medelklass-supportern). Min upplevelse av all supporterkultur var/är mörkare. Vem talar till och om dom som skrek och slogs på riktigt. Dom som fick utlopp för helt andra aggressioner varje match och ofta var flertalet. Den historian saknas, men jag vet inte var man ska börja, eller ens om man ska börja. Fattar du vad jag menar?
Svar: Efter 40 år på läktarna är jag inte alls obekant med det du skriver om, den lite ”mörkare” delen av supporterkulturen. Jag fattar vad du menar. Samtidigt delar jag inte riktigt din upplevelse av hur supporterkulturen gestaltat sig. Även under de perioder när inslag av våldsamheter var vanligare än de är i dag så var min upplevelse i de flesta fall att man inte såg så mycket av det, om man inte själv var aktiv och såg till att bli inblandad. Minns från 20-årsåldern när morsan hörde av sig efter matcherna med repliken ”jag hörde att det var bråkigt i går” – och jag hade inte sett någonting. Jag måste framstått som både blind och döv, alternativt någon som blåljuger. Men grejen var att om man efter ett derby gjorde som man var tillsagd och gick direkt till tunnelbanan efter matchen så syntes inte så mycket av bråken. Men visst har jag också upplevt det du skriver om, och ibland har jag själv stått på barrikaden och vrålat. Ett visst inslag av hets tycker jag fortfarande är en del av fotbollens komplexa dramaturgi.
Med det tackar jag för den här gången. Läsning utan pop-up-reklam igen!