Hagströms Krönika #7, Vecka 7, 2021.
Bajen Fans-medlem nr 31.
Supporterföreningen Bajen Fans bildades i slutet av 1981, och jag gick med direkt. Och har sedan dess förnyat medlemskapet varje år, vilket gjort att jag fått behålla mitt låga medlemsnummer. Det händer att jag använder det som en lite diskret skrytfaktor. Att jag fortsatt vara med år efter år beror dels på att jag är en person som tenderar att förnya medlemskapet av slentrian när jag väl gått med i en organisation. Dels på att jag faktiskt hela tiden tyckt att det är värdefullt med en oberoende supporterförening.
BF fyller i år 40 år och det är rätt naturligt att föreningen mått både bra och dåligt under dessa år. Generellt tycker jag ändå att vår förening stått sig bra i jämförelse med konkurrenterna i stan. De tre stora huvudstadsklubbarna fick oberoende supporterföreningar näst intill samtidigt. Black Army var först, därefter följde Blue Saints och Bajen Fans, allt skedde inom något halvår 1981. Det låg i tiden helt enkelt att de unga fansen behövde en organisation för att tillvarata sina intressen, som att underlätta resor till bortamatcher och annat.
Redan i namnvalet tror jag att vi hamnade rätt, om syftet är att skapa en förening som många kan känna sig hemma i. Kallar man sin förening Black Army – och har som devis ”Må de hata oss, blott de frukta oss” – ja, då fjärmar man sig från den del av supporterskaran som inte går i gång på våldsromantik. Och namnet Blue Saints känns medvetet subkulturellt och inte särskilt inkluderande. ”De som förstår, de förstår”. Jämför med namnet Bajen Fans som är rätt identitetslöst men i gengäld låter som något alla kan vara med i. Historien har ju också visat de inneboende svagheterna i AIK:s och Djurgårdens organisationer. Black Army var helt nedlagt något år på grund av bristande intresse och är inte i dag någon stor förening, de har fått konkurrens av andra AIK-supporterföreningar som vill undvika ballasten som BA bär på. Blue Saints hade återkommande problem att hantera våldsyttringar i Djurgårdens namn och beslöt 1997 att byta namn till Järnkaminerna.
Vår förening har också haft dippar med lågt intresse och engagemang men fick en renässans under Superettanåren då de driftiga supportrarna Jakob Uddeholt och Marcus Ziegler (tillsammans med många andra givetvis) jobbade hårt för att göra BF relevant igen. Man måste säga att de lyckades väldigt bra, sedan dess har antalet medlemmar varit kring 5 000 som lägst.
Min uppfattning är att BF i dag är en välskött förening som både sköter grundjobbet att forsla supportrar till bortamatcher och har bra aktivitet när det gäller andra saker. Senaste säsongen kunde man givetvis inte ordna bortaresor men såg till att synas på andra sätt, exempelvis genom opinionsbildning kring villkorstrappan, stöd till Sebastian Bojasséns projekt Bajen Fans Colombia, motioner till HIF FF:s årsmöte och annat. Någon gång kanske jag ser nostalgiskt på de tidiga Bajen Fans-årsmötena som ibland var underbart kaotiska fylleslag, men det handlar ju mer om avsaknad av ett yngre jag då livet brusade på ett annat sätt än det gör i dag. Supportermiljön var helt annorlunda på den tiden, i stort sett alla som åkte på bortamatcher kände varandra och dit vill jag inte igen. Kulturellt och sett till inflytande är vi oerhört mycket starkare i dag och det är klart roligare att vara 5 000 i Norrköping än 300.
Du som tycker det är bra att det finns en organisation som tillvaratar supporterintressen och ordnar resor (även om du inte själv åker i bussarna) ska givetvis vara med. Här löser du medlemskapet.
Listan: Eftersom ingen annan tagit på sig ansvaret att lista Hammarbyvärldens fem-i-topp just nu så gör jag det.
Så här ser det ut denna vecka:
1 Säsongskortförsäljningen till Damallsvenskan. Hammarby Fotboll har under ett par år jobbat väldigt bra med att lyfta damlaget men det hade inte varit möjligt utan supporterstödet. Inte minst Bajens Tjejtjusare har lagt grunden till det vi ser nu: rekordförsäljning av säsongsplåtar till Bajens matcher på Kanalplan 2021. Över 800 just nu – ingen annan svensk klubb är i närheten.
2 David Fällmans fina avskedshälsning till fansen sen det stod klart att han lämnar för spel i Aalesund. Ni har säkert redan läst artikeln på hammarbyfotboll.se men jag citerar ändå: – I en perfekt värld skulle jag vilja kolla var och en av er i ögonen och säga det här: Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla för tre år av enorm stöttning. Att ha fått uppleva känslan att springa och kämpa med er kraft vid sidan har varit helt fantastiskt. Tack för allt. Ni har gjort mig till en bättre fotbollsspelare, större människa och en supporter för resten av mitt liv. Vi ses igen!
3 Hammarby Handboll, herrlaget. Visserligen oväntad förlust i veckan men i stort har laget varit en maskin som dominerat Herrallsvenskan från start. Om det inte blir ett fullständigt ras på slutet kommer Bajen att ta direktplatsen till Handbollsligan, och det med lag som är väldigt hemvävt. Man har lyckats skapa en lojalitet till klubben från spelarnas sida, de har stått kvar trots några tunga år när rubrikerna mest handlat om krisande ekonomi.
4 Huski som huvudsponsor. Trodde inte att jag skulle få uppleva att se samma brösttryck på Hammarbys och Millwalls tröjor. Man kanske skulle ha anat något när Millwall inför säsongen skaffade grönvitt andraställ. Nu ser jag fram emot träningsmatchen!
5 Hammarby Rugby. Visar vägen när det gäller att bygga från grunden och ha ordning på finanserna. De har haft ett år bakom sig när det var svårt att bedriva normal tävlingsverksamhet, men fick ändå i gång ett damlag och rejäl ökning av ungdomsverksamheten. Medlemsantalet steg med 94 medlemmar till 228 och ekonomin förbättrades. Cheers!
Dödsannonsligan: Första veckan sen den här ”tävlingen” började som det inte blev någon påfyllning. Ingen klubbannons på hela veckan alltså. Aktuell ställning: Hammarby 6 (tre kvinnor, tre män), AIK 4 (0-4), Djurgårdens IF 4 (0-4), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1).
Sett/Läst/Hört: Påbörjad omläsning av Nick Hornbys ”Fever Pitch” från 1992. Det här är boken som ändrade britternas syn på fotboll och gjorde supporterskap accepterat inom medelklassen. På gott och ont kanske. Jag fattar det enorma genomslaget, boken är fantastiskt bra. På i stort sett varje uppslag beskriver han det som många av oss känt men inte själva satt ord på. Boken handlar om fotboll och främst om att hålla på ett lag, men liksom i förbigående kastar han in reflektioner om familj, samhälle, politik, rockmusik och så vidare. Om livet helt enkelt. Slå upp vilken sida som helst och du kommer att hitta någon smart formulering eller precis iakttagelse. Med det sagt gör jag nu ett test och ber en familjemedlem säga ett sidnummer mellan 7 och 238 för att bevisa min tes. Och får svaret 84. Där Hornby skriver:
Serious fans of the same club always see each other again somewhere – in a queue, or a chip shop, or a motorway service station toilet – and so it was inevitable that I would meet up with Kieran again.
Kanske inte det mest lysande exemplet, men ändå – visst stämmer det. Har vi inte alla gamla vänner som vi egentligen inte längre hållit kontakten med, men stöter på emellanåt i samband med någon match?
Veckans vinyl: Att The Clash letar sig in i den här spalten är naturligtvis ofrånkomligt. En platta som ofta läggs på kontorets grammofontallrik är ”Black Market”, en samlingsskiva i det ovanliga formatet 10 tum. Som en gammaldags stenkaka. Clash och Sex Pistols får ju sägas vara den tidiga punkrockens främsta namn och båda är odödliga på sitt sätt. Men medan Pistols levde punkmyten fullt ut och brann kort och kaotiskt så utvecklades Clash till ett stort rockband. Skulle tippa att jag lyssnar på Clash 40 gånger så ofta som Sex Pistols – men om jag råkar höra Anarchy in the UK eller någon annan Pistolslåt tycker jag alltid att det är svinbra. Kan lyssnas på här.
Smörgåsbordet: Jag fick ett tips om en backhoppningstävling i Enskede i söndags. Backhoppning! I Söderort! Cool, det trodde jag inte att jag skulle få uppleva, sporten känns som en av de där som dött sotdöden i Sverige. Faktiskt finns några Hammarbyresultat noterade i backhoppning, 1919 och 1922. 1919 var det bandy- och fotbollsspelaren Per-Gösta ”Pegge” Nilsson som ställde upp i en tävling i Hammarbybacken och 1922 kom G Johansson femma i SM i ”klass 2” när tävlingen avgjordes i Fiskartorpet. En sport med vissa Bajen-anor alltså. (Kunskap som hittas på www.hifhistoria.se, tack Bemma!).
Det har funnits hoppbackar av olika storlek lite här och var i Stockholm men de har i de flesta fall förfallit. I dag finns bara en klubb i Stockholmstrakten som är aktiv, och faktiskt har tillgång till backar i olika storlekar, och det är Sollentuna Backhopparklubb. Backen i Enskede hade en gång i tiden ett rejält hopptorn som nu är borta. Det som finns kvar är en bit naturbacke med uppbyggt uthopp, de som startar högst upp når 12-13 meter med sina längsta hopp.
Besöket i Enskede fick mig att fundera på om detta åter kan bli en Hammarbyidrott. Problemet är givetvis att det blir en rejäl startsträcka då det helst ska byggas en vettig hoppbacke, med flera nedfarter eftersom den ska ge en utmaning åt såväl tioåringen som den vuxne. Man kan inte inleda en backhoppningskarriär i 90-metersbacken. Men sporten i sig borde ha förutsättningar att gå hem i dag, den innehåller mycket av det som gör att nyskapade idrotter växer snabbt. Den är spektakulär, kräver både djärvhet och finess och har det som gör många av freestylesporterna populära: en blandning av faktiska resultat och domarbedömning plus en massa specialutrustning. Jag tror att om man uppfann backhoppning i dag – och slapp bagaget att sporten känns mossig – så skulle den kunna slå ordentligt. Med den informationen överlämnar jag stafettpinnen till vem som helst att starta en grönvit backhoppningssektion.
Säsongskortkön: Första tanken när Hammarby Fotboll inrättade säsongskortkön var att det är en fånig idé när vi är långt ifrån att nå maxtaket på 16 000 sålda säsongsplåtar. Men i själva verket är det kanske snarare genialt, finns en kö kommer det att tvinga oss som redan befinner oss i säsongskortvärmen att verkligen förnya – annars riskerar vi faktiskt att bli av med vår plats. Rimligt också att vi tappar våra platser om det finns andra där ute som hellre vill ha dem.
Hammarbykultur: Nu hjälps vi åt att stötta Andreas Bjunérs filmprojekt Bajenland, som är arbetsnamn på en kommande dokumentärfilm om den brokiga skara människor som följer Hammarby. Kickstarter här.
Reaktioner: En och annan hör av sig på Twitter – som jag inte har. Dess bättre finns informatörer som kan berätta för mig vad som sägs så fortsätt gärna att kommentera krönikorna på detta sätt. Dock får ni stå ut att vänta på svar till kommande vecka. Sist undrade Jan-Erik efter att ha läst vinjetten ”Från Matchprogramsfabriken”: ”Vilka var dina två förslag om nya produkter som fick nobben av styrelsebyråkraterna?”
Svar: Jag gillar att du använder begreppet ”styrelsebyråkrater” – det tyder på att du förstår precis hur motigt det är vara visionär och tvingas jobba tillsammans med gamla perukstockar. Efter succén med vinylsingeln ”Vi ses snart igen” var jag rejält sugen på ett nytt skivprojekt men de förbenade bromsklossarna i styrelsen såg bara massa hinder och det blev ett nej. Dock inte unisont, jag kanske lyckas hitta en öppning vad det lider. Det andra förslaget som det blev nej på var en merch-idé som stoppades av styrelsens högbrynta esteter. Börjar ni fatta hur jag har det?
Från Matchprogramsfabriken: Arbete pågår med Supportrarnas Magasin #5. I väntan kanske vår hyllning till Bajen Fans tidiga år kan vara något? ”Bajen Fanzine Greatest Hits vol 1” är ett ett axplock av texter från medlemstidningens 25 första nummer. Boken kom ut 2017 men är helt tidlös och ett riktigt dokument från Bajens supporterhistoria. Direktlänk till boken i webbshopen här.
Tack för den här gången! Du har nu läst Hagströms krönika #7-2021. Inga spelbolagsannonser den här gången heller!