Hagströms Krönika #35, Vecka 35, 2021.
Årsmöte i HIF FF – var är alla demokratikämpar?
Till Åtvidaberg är det inte särskilt långt och det är inte så konstigt att vi som började åka på bortamatcher på 1970-talet har Kopparvallen på vårt cv. Den här killen var på en av sina första bortaresor vid detta tillfälle, det borde ha varit 1978. Skulle någon då ha sagt att han 40 år senare skulle vara hedersmedlem i Hammarby IF FF och anlitad vid ett årsmöte som mötessekreterare hade han avfärdat det som absurda fantasier. Men så blev det, och personen är förstås jag själv.
Jo, jag stegade alltså in på Hammarby IF FF:s årsmöte den 24 augusti och blev omedelbart tillfrågad om jag akut kunde hoppa in som mötessekreterare, eftersom den tilltänkte tvingats lämna återbud bara en halvtimme innan mötet. Gulp! Det gick förstås inte att säga något annat än ja till en sådan vädjan. Men det slog mig vilken resa det inneburit, från den där utflykten till Åtvidaberg i hemmastickad grönvitrandig tröja (tack mamma!) till att ta platsen på podiet vid det möte som pekar ut riktningen för Hammarbyfotbollen.
När det gäller årsmötena har man kunnat se en intressant utveckling. Killen som hejade på Bajen från Kopparvallens träläktare hade inte en tanke på att gå på ett årsmöte, det var liksom inte något man gjorde som supporter på den tiden. Och skulle jag mot förmodan ha gått så hade jag inte vågat säga ett knyst. Det har hänt så oerhört mycket sen dess, vi i supporterrörelsen har skaffat oss ett helt annat självförtroende och dessutom en massa kunskap. Det är i dag väldigt svårt för en fotbollsstyrelse i Hammarby att gå på tvärs mot fansen i en fråga där vi är enade (vilket vi förvisso sällan är). Jag upplever det dessutom så att det finns en lyhördhet inom Hammarby Fotboll gentemot oss som går på matcherna, en insikt om värdet av att många människor har gjort Bajen till sin livsstil.
Vi har som medlemmar alltså börjat skriva motioner och ta plats på årsmötena. Jag tycker i allmänhet att föreningsdemokratin fungerar rätt bra, tonen på årsmötena är sansad och utmynnar i rimliga beslut. Att vi som går på årsmötena inte alltid ger bifall åt styrelsens synpunkt på motionerna är bara bra, vi ska inte vara en skock får som bräker ja till allting. Senast gick årsmötet emot styrelsens förslag vid två av de tolv motionerna.
Men det finns också ett MEN här: det är alldeles för få som går på årsmötena. I allmänhet fungerar det så att hälsan tiger still och när det inte är några stridsfrågor så är intresset för att sitta i en årsmöteslokal med en massa formaliafrågor en vardagskväll ganska lågt. Samtidigt är jag lite undrande över att en hel del Hammarbyfans har ett väldigt högt tonläge när det gäller föreningsdemokratin i vissa fall. Ta debatten kring AFC Eskilstunas bortbluffande av föreningsdemokratin – inte minst bland Bajensupportrar har man varit extremt fördömande mot Ryssholm och AFC generellt. När man ser röstlängden på senaste årsmötet för HIF FF tyder det däremot inte på något större engagemang för föreningsdemokrati – 84 personer var närvarande. Alla ni som tycker det är jätteviktigt att stoppa AFC:s myglande med 51%-regeln – var är ni? Är det så att det är roligare att protestera mot andra klubbars agerande än att göra det grå vardagsjobbet för att din egen förening ska fungera?
Om det var så att det inte fanns en enda motion av dignitet att ta ställning till kan jag ha en viss förståelse för lågt valdeltagande, men här hade vi ju faktiskt ett par väldigt stora frågor; idén att vi ska äga oss själva och därmed köpa tillbaka de 49% av aktierna som finns ute på marknaden samt årtalsfrågan 1889 eller 1897. Båda är visserligen redan delvis under behandling men på årsmötet fanns så klart en möjlighet att förtydliga och fördjupa de inriktningsbeslut som tagits. Eller helt enkelt debattera ämnena.
Dödsannonsligan.
Påfyllning med ett Djurgårdsemblem. Ställning: Hammarby 23 (5 kvinnor, 18 män) AIK 16 (1-15), Djurgårdens IF 15 (1-14), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1).
Spår av Bajen.
Att stan fylls med grönvit merch de dagar vi spelar match är så klart alltid fint, men på ett sätt tycker jag det är ännu finare när man ser spår av Hammarby på stan som inte alls är kopplat till match, utan mer exempel på att vi skapat en kultur som genomsyrar folks vardag. Under en vecka ser jag rätt så många sådana spår. Exempel: cykelfärd från Fruängen till Söder. Plötsligt glider en stor mörkgrön lastbil, fylld med sten på flaket, upp bredvid cykeln. inskription på dörren till hytten: ”Just i dag är jag stark”. Då ser jag också firmanamnet, BST, som är en av sponsorerna på årets matchtröja. Jag cyklar vidare, ännu lite gladare än innan.
Listan – Bäst i Bajenland just nu: Oj, oj oj – denna vecka finns mycket som tävlar att komma in på listan. Eftersom fotbollen är största drivkraften i tillvaron får det ändå bli en fotbollsmatch högst upp. Men glädjande är också att ursprungsidrotterna levererar och vinner.
1 Hammarby-Malmö FF. Efter jättematchen mot Basel i Europa Conference League var man onekligen rädd för baksmälla vid nästa allsvenska match. Skulle laget orka tända till igen på söndagen efter 2×90 + 2×15 + mentalt dränerande strafftävling på torsdagskvällen? Jo, det kunde man. Matchen mot MFF visade att vi kan vara ett allsvenskt topplag. Att vi vinner en sådan här match vittnar om att vi definitivt håller på att etablera oss på den högre nivån där man regelbundet slåss om medaljer och Europaplatser. Bra tajming också med en tung seger precis innan landslagsuppehållet och med derby mot DIF som nästa fajt.
2 SM-guld i rodd. I och med att vi från början var en roddförening som bestämde sig för att växa och syssla med fler sporter känns det alltid bra med goda livstecken från ursprungsidrotten. Idrotter har kommit och gått, vissa har blivit beständiga medan andra tynat bort (och några av dem har fått renässans och ett andra liv som Hammarbyidrott). Rodden har varit med hela vägen. Och Hammarby tillhör föreningarna som då och då vinner medaljer på nationell nivå och just nu har vi några starka namn som vinner SM-guld. Vid Rodd-SM förra helgen blev det tre guld: Ahmet Rapi i 1x Lättvikt, Ahmet Rapi och Ruben Rapi i 2x HS och Junior-SM-guld till Theodor Fritsch i 1x HJA.
3 SM-guld i friidrott. När Hammarby Roddförening utvecklades mot en förening med fler strängar på sin lyra var friidrott, eller allmän idrott som den kallades i början, ett självklart utvecklingssteg. Och friidrotten har funnits där sedan slutet av 1800-talet. Just nu har vi något av en storhetstid med mycket stark ungdomsverksamhet och framgångsrik seniorsida. Vid senaste Stora SM för seniorer blev det guld för Grete Ahlberg i slägga, silver till Erik Ehrlin i tresteg och brons till Jonathan Holm på 110 m häck. I helgen är det Finnkampen och dessa tre är uttagna i laget.
4 Rangers FC i UEFA Youth League. Deltagande i olika UEFA-turneringar börjar bli en vana. Efter den starka insatsen i UEFA Conference League följde avancemang i UEFA Futsal Champions League och nu har lottning gjorts gällande UEFA Youth League där Sverige representeras av Hammarbys P19-lag. Bortamatch mot klassiska Rangers FC den 29 september, hemmamöte 20 oktober.
5 Bajen Fans Cup är tillbaka. Efter förra årets corona-uppehåll blir det nu återkomst för Bajen Fans Cup i sjumannafotboll, turneringen där olika supportergrupper bildar lag och möter varandra. Årets upplaga genomförs på Mälarhöjdens IP den 18 september.
Läst/sett/hört. Heja Coventry. Sue Townsend. Legenda 1989. Roman av författaren som skrev ”Min hemliga dagbok – Adrian 13 ¾ år. Den här boken har jag sett i antikvariat och på loppisar genom åren och med sitt lite punkiga omslag och med en fotbollsdoftande titel har jag varit lite nyfiken men inte kommit mig för att införskaffa den. Men så fick jag den av min nya kollega på kontoret och nu är den läst. Jag ångrar aldrig något jag läst men får väl lov att säga att detta inte tillhör det omistliga. Townsends bok är i en genre som om man tänker sig det som film påminner om engelska arbetarklasskomedier som ”Allt eller inget” eller ”Brassed off” – sånt som britterna är så bra på. Här blir det alldeles för mycket skröna när författaren skildrar en småstadsmorsa som råkar ha ihjäl en granne, flyr till London utan en penny och hankar sig fram. Persongalleriet är lite av pappfigurer, om än skildrade med gott humör. Och översättningen… det är svårt att få till engelska förhållanden så att det blir bra på svenska men här känns det inte som att översättaren ansträngt sig. Minicabs är en speciell företeelse i London, minitaxi betyder inget på svenska. Och vilka ord i original kan ha fått översättaren att skriva ”byns raggargäng”? Raggare är en rätt specifik svensk (eller möjligen nordisk) subkultur och det är svårt att föreställa sig den brittiska motsvarigheten. Olov – det här hade du gjort betydligt bättre!
Titeln förresten: Coventry är i detta fall namnet på huvudpersonen, i original heter boken ”Rebuilding Coventry”. Någon fotbollsreferens är det alltså inte.
Veckans vinyl: Dead South: Served Live. Håller uppenbarligen på att bli besatt av vinylskivor. För inte är det väl vettigt att betala 429 kronor för något som kan lyssnas på mer eller mindre gratis via spotify eller youtube? Eller köpa som CD för halva kostnaden? En dubbel-live dessutom, jag som aldrig varit helsåld på liveplattor. Men antar att det är värt sitt pris när man blir på gott humör bara av att se plattan.
Från matchprogramsfabriken: Återkomsten med allsvenska matchprogram blir en rivstart med hemmamatcher både 20 sept (Varberg) och 23 sept (Blåvitt). Det jobbas för fullt i fabriken!