Hagströms Krönika #41, Vecka 41, 2021.
Nästan en vecka efter det damallsvenska mötet Hammarby-AIK på Nya Söderstadion är jag fortfarande berörd av tillställningen. Det var så mycket som var bra med den här matchen.
Ibland tycker jag att vi hammarbyare snöar in lite väl mycket på publikantal och ältar detta till förbannelse. I det här fallet måste man ändå framhålla just det storslagna i att 18 537 bevittnar en match i Damallsvenskan och i stort sett fördubblar den tidigare bästanoteringen. Det intressanta med den stora publiken är att man aldrig fick känslan av att de som går på matchen gör det för att det är något slags event, eller att man är på plats av pliktkänsla gentemot ”damfotbollen”. Med så många åskådare är det självklart att en hel del kommer för att det blir lite hajp kring evenemanget, att man vill vara med när det skrivs historia – men i praktiken blev det som vilken herrmatch i Allsvenskan som helst. Publiken utstrålade inte alls någon specifik välvilja gentemot damidrotten, snarare att vi som var där var det för att vi vill stötta Hammarby oavsett vilket kön tröjbärarna tillhör.
Och det är så det ska vara. Just därför var det också viktigt att laget gjorde en så pass bra match. Vare sig man är supporter eller utövare vill man så klart vinna alla matcher men vissa är ändå något viktigare än andra. Derbyn betyder mer än en vanlig seriematch och även om det vid förlust hade gått att glädjas åt publikfesten så hade det varit lite knäckande om Bajen inte vunnit mot en arvfiende som dessutom befinner sig långt nedanför i tabellen.
En som verkligen utstrålade den där glädjen över att vinna mot dem man helst vill besegra var mittbacken Alice Karlsson. Jag minns inte när jag senast såg en så lycklig spelare som Alice efter hennes 2-0-mål. Den språngmarschen! Det vettlösa kramandet!
Resultatet innebär dessutom att seriespelet lever för Hammarbys vidkommande. Oavsett vad som händer i de tre avslutande omgångarna är comebacksäsongen en succé men ”mycket vill ha mer” och i det här fallet kan vi rikta in oss på att försöka nå tredjeplatsen som innebär spel i nästa års Champions League. Bajen är just nu femma, fyra poäng efter trean Eskilstuna och en efter fjärdeplacerade Kristianstad. Som spelschemat ser ut är det inte alls en omöjlighet att komma i kapp.
Men om vi ändå hoppar tillbaka till inramningen. Hur kommer det sig att Hammarby kan dra 18 000 åskådare till en dammatch när det tidigare rekordet är 9 000? Och hur kan det komma sig att engagemanget känns genuint trots att många troligen såg sin första dammatch i söndags? Jag tror att förklaringen är engagemanget bland Hammarbys fans för damlaget byggts under ett antal år. Och under coronasäsongerna växte intresset genom att det vid Kanalplan gick att stötta laget trots att ingen (eller max 8) fick besöka arenan. Folk samlades utanför stängslet för att få en skymt av den live-idrott som togs ifrån oss av en pandemisituation.
Supportern Simon Sandström har med rätta fått mycket kredd för sitt sätt att entusiasmera och få supportrar från alla håll, inte minst ultraskulturen, med på båten. Men grunden lades innan Simon började peppa och få folk att förstå att Hammarby är mer och större än ett lag i herrfotboll. Grupperingen Bajens Tjejtjusare har funnits i många år och utan dem hade det inte funnits något att bygga vidare kring. Det här är ett brokigt och lite punkigt gäng som sett Bajen i alla möjliga idrotter men för ett antal bestämde sig för att prioritera damlag framför herrlag. Jag minns till exempel att jag hamnade på samma tåg som några ur det gänget oktober 2018. Jag var på väg hem från förlust på Malmö Stadion, de hade också varit på match men i Växjö och sett damlaget få däng med 1-5. Det jag vill ha sagt är att tjejtjusarna fanns med flaggor och banderoller på matcherna långt innan 18 000 köpte biljett till Tele2 Arena. Och det är inte att dissa det nyvaknade intresset för damlaget på något sätt, utan mer att ge bakgrund till hur det vi fick uppleva i söndags kunde uppstå.
Listan – Bäst i Bajenland just nu:
1 Supporterglädjen är tillbaka. Tamejtusan om inte allt håller på att bli som vanligt igen – eller kanske bättre? 4 000 åker ner till Norrköping, 18 000 ser damderbyt, söndagens herrderby mot Gnaget är utsålt, det marscheras till matcher, vi säljer matchprogram igen, man ser Hammarbyflaggor i fönster, Charles Dickens öppnar på nytt. Livet!
2 Fortsatt go i herrhandbollslaget. Imponerande bortaseger mot IFK Ystad i veckan.
3 Och hockeylagen trummar på. Både herr- damgängen är obesegrade så här långt i respektive serie. Damerna spelar i Damettan Östra och herrar i Hockeytvåan Östra B.
4 Hammarby Bandy ser inte ut att vara ett konkursbo längre. Efter åratal av tiggerikampanjer och desperata vädjanden tycks föreningen nu äntligen valt att leva efter de resurser man har. Elitserielaget får kämpa för att ta sig till slutspel men jag tror att vi fans accepterar läget och stöttar ett lag där 13 spelarna har Stockholmsbakgrund. Och damlaget i andradivisionen har framtiden för sig.
5 Bajen Club Sofia. Hammarby- och lokalpatriotism med edge.
Läst/sett/hört.
Ges det ut en bok av en aktiv spelare i mitt favoritlag så blir jag självklart intresserad och ser till att införskaffa den – även om den skulle handla om annat än spelarens idrottskarriär. Just så är fallet med ”Allt ingen sa” av fotbollsspelaren Richard Magyar. Boken är en slags självhjälpsbok – Richard har gått till botten med sig själv, dissekerat varför han i perioder mått dåligt och analyserat vilka situationer som skapat ångest. Och framför allt vad han själv gjort för att bli mer vän med sig själv. Fotboll är det han ägnat mest tid åt i livet och en del exempel är därför hämtade från den världen men i grunden är det han berättar så pass allmängiltigt att den kan angå vem som helst. Däremot finns det nog ett värde i att just en fotbollsspelare har modet att berätta om sitt sökande efter sig själv. Elitidrotten kan vara rätt hård och utrymmet att tvivla är begränsat. Visserligen finns en trend att klubbarna låter mentala coacher ingå i stallet kring laget men min känsla är att dessa främst syftar till att spelarna ska hitta redskapen för att prestera bättre på planen. Men i det kan jag givetvis ha fel – jag nådde själv endast Division 7 och hade även där svårt att ta en plats i laget, så min uppfattning om den allsvenska klubbmiljön bygger mest på vad jag kunnat se och läsa mig till i egenskap av supporter och journalist.
Richard Magyar: Allt ingen sa. Mondial Förlag 2021.
Och när vi ändå är inne på ämnet: handbollsspelaren Albin Tingsvalls uppgörelse med elitidrotten ”Allt jag förlorade genom att vinna” finns i Matchprogrammets webbshop. Tingsvall spelade med Hammarby 2007-11 och bjuder på mycket inside Hammarby från dessa år. En mycket bra bok.
Undersökningen av dödsannonser
Liksom förra veckan har vi denna vecka endast sett ett klubbmärke bland DN:s dödsannonser, ett AIK-emblem. Fördelning så här långt:
Hammarby 27 (5 kvinnor, 22 män) AIK 21 (1-20), Djurgårdens IF 18 (1-17), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1), Västerås SK 1 (0-1), Karlbergs BK 1 (0-1).
Veckans vinyl:
Dåligt med tid för skivlyssning denna vecka. Men nåt ska man väl bjuda på. Har jag tipsat om Broken Cowboy med The Dead South? Ja, förmodligen… men här är den på nytt i så fall.
Smörgåsbordet:
En helg utan pandemirestriktioner innebär alltid att det finns en massa Hammarbyevenemang att välja på. Ett smörgåsbord! För min del lutar det åt handbollen mot IFK Skövde på lördag kl 17 förutom söndagens derby.
Från matchprogramsfabriken:
Vi visste inte hur programmet till damernas match mot AIK skulle tas emot men det visade sig att Hammarbypubliken mycket gärna ville ha det här minnet från en historisk match. Fortfarande finns ex kvar men inte särskilt många. Det har över huvud taget varit en intensiv period för vår organisation med utgivningar 10, 17 och 24 oktober. Det normala inom tidningsutgivning är att man har en utgivningsplan med exempelvis månatlig intervall. Som programmakare hamnar man ibland att i att det går tre dagar mellan två nummer och därefter flera veckor. Om jag någon gång mot förmodan skulle söka jobb igen och arbetsgivaren söker en ”flexibel” person så kommer jag att langa fram ett par av våra 32-sidiga tidningar som getts ut måndag och torsdag i samma vecka.