Ritschard!

 

Ritschard!

Hagströms Krönika #47, Vecka 47, 2021.

I valet att få fram en fyllig krönika på 10 000 tecken eller bli klar med material till Supportrarnas Matchprograms årskrönika (till tryck 7 december, tre dagar efter avslutad säsong) bestämmer jag mig för att välja det senare. Denna vecka blir det därför lite kortare text där jag går rakt på:

Listan – Bäst i Bajenland just nu:

1 HTFF:s mirakelräddning. Hammarby Talangfotbollförening har tragglat sig till poäng här och där under sin säsong i Norrettan men i stort sett hela tiden haft lien i form av ett nedflyttningsstreck hängande över sig. I sista omgången, som spelades i söndags, var laget tvunget att vinna sin match samtidigt som det blev ”rätt” resultat i övriga matcher med inblandade bottenkonkurrenter. Vad händer i mötet med IF Sylvia? Jo, 0-1 efter 26 minuter… dock kvitterat ganska omgående av Jusef Erabi. Fast 1-1 räcker ju inte men när det blir straff för HTFF i 58:e minuten kan Erabi bli matchens definitiva hjälte. I stället håller han bli den stora syndabocken efter att ha missat straffen. Räddaren blir åldermannen i detta talanglag, Moestapha El Kabir, som tagits in för att få lite mogen styrsel i laget. När han slår in 2-1 i 85:e minuten räcker det till segern. Samtidigt förlorar IFK Luleå borta mot Karlstad, Hudiksvall och Assyriska spelar oavgjort och Täby får stryk med 4-3 uppe i Umeå. Sammantaget är allt idealresultat som gör att Hammarby Talang klarar sig kvar på bättre målskillnad.

Den här typen av dramatik får man enbart i seriespel, och jag tycker det är en av flera anledningar till varför det är roligare när segrare koras efter genomförd serie i stället för att låta slutspel avgöra.

2 Insatsen i Degerfors. Starkt jobbat av både lag och tillresta fans (ungefär 1 000). En typ av match man nästan glömt bort att Hammarby kunde spela. Vårt lag tar tidig ledning och tilldöms sedan straff – som faktiskt sitter. Degerfors är inte dåligt och har rätt mycket boll på vår planhalva men Hammarbyledningen med 2-0 i halvtid känns ändå helt rimlig. Och i andra halvlek fortsätter det på samma sätt, vi är helt enkelt bättre än motståndarna genom en hel match. Ovanligt. 4-0 blir visserligen 4-1 men var kanske ett resultat av att Hammarby denna gång fortsatte att vilja göra mål i stället för att försöka döda tid.

3 Petra och Christer Nilegård. Efter Hammarby IF FF:s medlemsmöte på Södra Teatern slog jag följe med mina bekanta från Fruängen, det trevliga paret Petra och Christer. Det är sådana som dem som gör att varhelst Hammarby spelar i någon av våra lagsporter – så nog tusan är det supportrar på plats. Senaste säsongen man fick gå på fotboll utan restriktioner, 2019, så hade Christer en komplett säsong (hemma+borta) med damlaget i fotboll och Petra gjorde motsvarande för herrlaget (missade dock avslutningen i Östersund på grund av flygtrassel). När det inte är fotboll går de på futsal, handboll, hockey, bandy. Hammarby har en hel del sådana här supportrar som är en slags ryggrad i vår supporterkultur. Den som spontangår på ett Hammarbyevenemang kan vara ganska säker på att träffa någon medbajare även om det handlar om något av våra lag på lägre nivåer.

4 Medlemsmöten. Hammarby IF FF:s öppna medlemsmöte är nämnt ovan. Lite över 200 personer på plats. Det är utmärkt att Hammarby har dessa möten mellan årsmötena som av naturliga skäl innehåller rätt mycket föreningsjuridiska formaliteter. Här får Hammarbys engagerade supportrar (förutsatt att de är medlemmar i föreningen) chansen att få möta klubbens ledning, bli informerade och ställa frågor. På det aktuella mötet var tränare och sportchefer för både dam- och herrlag på plats, liksom ordföranden i både förening och AB, vd i detsamma samt föreningschefen som handhar bredd- och akademifotbollen. Några iakttagelser: applåder när vd Richard von Yxkull och föreningsordföranden Mattias Fri bytt om till årets jultröja. Tränare Milos gillar att prata och är rätt rolig – beskrivningen av de femton ”experterna” som alltid hängde runt på planen när han tränade Mjällby  drog några skratt. Han hävdade att det var bra att ha dessa experter att fråga när det var något han gick bet på. Även damlagets tränare Pablo kändes trygg i sin roll och bjöd lite på sig själv (vilket inte är något man alltid sett hos honom). En fråga som togs upp är öppna eller stängda träningar, där sportchef Jansson och även Pablo som förordade stängda träningar fick mothugg. Personligen tycker jag det är lite deppigt om föreningen i någon slags strävan efter ”professionalitet” tar bort den närhet mellan spelare och supportrar som de öppna träningarna ger. Man fattar att de inte alltid vill ha ett stort uppbåd av fans när de ska koncentrera sig inför kommande match och om de ibland vill stänga för åskådarna är begripligt. Men det normala är ju att tio-femton flanörer satt sig en fin sommardag och utan större väsen glor på en damlags- eller herrlagsträning på Kanalplan eller på Årsta – hur stort problem är detta egentligen?

Vidare presenterades en liten skräll: klubben tycker att de måste hitta ett annat hemvist än Årsta. Huset har ju nyss kommit på plats, och jag trodde att det blivit en rätt bra bas för Hammarbyfotbollen. Men det är förstås bristen på gräsplan som ställer till det. Laget behöver träna på naturgräs emellanåt och är då hänvisade till andra ställen än sin egen träningsanläggning. Nu tittar man tydligen på Skarpnäcksfältet där det finns ytor. Lär hursomhelst handla om en process som tar några år.

5 David Ritschard på Debaser. Att renodla David Ritschard till ”Hammarbyartist” är antagligen att göra honom en otjänst men jag kan inte släppa att det var mycket Hammarbykänsla över Davids konsert på fredagskvällen. Redan i garderoben väcks aningarna när garderobiären säger ”har det varit match i dag? Det är många som lämnar in Bajenhalsdukar”. Och när DJ:en värmer upp inför konsert och spelar ”Just i dag” så är det många som sjunger med. Crescendot ur Hammarbysynvinkel blir vid extranumret då Magnus Carlson äntrar scenen och de tillsammans framför ”Vi ses snart igen”. Åter igen allsång med stor uppslutning.

 Läst/sett/hört.

Jag stack emellan den pågående läsningen av Ian Dury-biografi med Niklas Rådströms ”En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle”.  Det här är en typ av text som jag emellanåt ondgör mig över, alltså där någon intellektuell typ på äldre dagar blir vansinnigt fotbollsintresserad och just vill intellektualisera spelet och kulturen på ett krystat sätt. Något som han själv uppenbarligen är medveten och skriver: “Den brittiske författaren Martin Amis har en gång konstaterat att intellektuella fotbollsälskare är föraktade av såväl intellektuella som fotbollsälskare, vilket drastiskt borde decimera denna boks läsekrets”. Men man måste ju ändå ge honom en chans tänker jag i och med att han också skriver ”En stor del av tankegodset i denna bok har väckts Söderstadions ståplatsläktare”.

Mycket i Rådströms bok är just en massa ganska långtgående jämförelser mellan fotboll och samhällsbyggande. Författaren ser fotbollen, till skillnad från de flesta andra sporter, som både metafor och rent av hyfsat välfungerande modell för demokratin. Efter ett tag övervinner jag mitt motstånd mot det överintellektuella fotbollsförfattandet och märker att jag håller med i mycket av det han säger. Emellanåt är jämförelserna ganska roliga, och lite hisnande. Han dissar till exempel lagsporter som håller sig med effektiv speltid utifrån att ”det är en tidsuppfattning som säger oss att endast våra prestationer är av värde, allt annat är ovidkommande bihang”. Och friidrotten jämförs med näringslivets omhuldade men för de flesta arbetare plågsamma taylorism:

”Många friidrotter mäter tid som en prestation där målet är att under kortast möjliga tid fullfölja en uppgift. Det liknar praktiken hos de tidsstudiemän som med en handbok av Frederick Taylor i bakfickan försöker pressa ner ett arbetsmoments tidsförbrukning för att uppnå största möjliga produktivitet. … Det är en relation till tid som fotbollen är helt ointresserad av.”

Det är förvisso svårt att föreställa sig att friidrottens löpgrenar skulle kunna fungera på så många andra sätt än strävan efter att springa så snabbt som möjligt. Det finns visserligen en gren som kallas ”entimmeslöpning” men den varianten har väl aldrig setts som särskilt attraktiv för vare sig utövare eller åskådare. Hursomhelst – Rådströms funderingar är ganska underhållande.

 

Undersökningen av dödsannonser

Två AIK-annonser, varav en gällande en klassisk ledare i föreningen, och en Djurgården i förra veckan. Fördelning så här långt: Hammarby 30 (5 kvinnor, 25 män) AIK 26 (1-25), Djurgårdens IF 21 (1-20), Hagalunds IS 1 (0-1), IFK Täby 1 (0-1), Sällskapet Gamla Tävlingscyklister 1 (0-1), IFK Göteborg 1 (0-1), IF Björklöven 1 (0-1), Älta IF (0-1), Västerås SK 1 (0-1), Karlbergs BK 1 (0-1), Leksands IF 1 (0-1).

 

Veckans vinyl:

Med tanke på femteplaceringen i listan här ovan får det bli återlyssning på Carlson/Ritschard och låten ”Vi ses snart igen”. Saken är den att låten, som är stark i sig, växer enormt med den tillhörande videon. Bilderna får verkligen låten att lyfta och den som har en sentimental ådra kan inte bli annat än rörd av bildkavalkaden och artisternas uppenbara kärlek till en fotbollsklubb nära dig. Här:  https://www.youtube.com/watch?v=xgnKl8w5Qyw

Jag märker förresten att jag inte är riktigt klar med gårdagens Ritschard-konsert. Fint moment: när han inför en låt fingrar i bakfickan, plockar upp en stålkam och kammar det rätt begränsade håret. Han gillar att skriva om vanliga knegare i Söderort och Västerås eller andra oglamorösa orter i Sverige. Jag tolkar kammen i bakfickan som en hommage till traditionell svensk arbetarklass. Apropå detta sjunger han ju även om ”det internationella proletariatets färg” i låten Röd. Den typen av tydligt vänsterpolitiskt laddade begrepp kanske inte alltid går hem hos dem med stålkam i bakfickan men personligen tycker jag det är uppfriskande att höra detta 2021.

 

Från matchprogramsfabriken:

”Fabrik” känns som exakträtt begrepp sådana här veckor. Arbetet med årskrönika och avslutande matchprogram är inne i det intensiva skede när mycket känns kaotiskt och pressande. Men jag ser också att resultaten kommer att bli bra. Under tiden ni väntar längtansfullt (för det gör ni väl?) så rekommenderar jag två aktuella böcker som lagts ut Matchprogrammets webbshop. Uppdrag Chefsscout, om och med Micke Hjelmberg och författad tillsammans med Matchprogrammets medarbetare Jonas Cederquist, är väldigt stark. Hjelmberg är frispråkig och bjuder på intressanta interiörer från Hammarby och scoutingvärlden. Dessutom är det generellt så att när Jonas Cederquist står som medförfattare vet man att det är bra. Den andra boken vi rekommenderar är ”Fotbollens kuriosakabinett” – ett lustfyllt praktverk som angriper svensk fotbollshistoria på ett annat sätt än det gängse. Här är fotbollens föremål i fokus: vykort, affischer, statyetter, samlarkort, ölglas, program (såklart!), konstverk, souvenirer och så vidare.

Läs mer om böckerna och beställ i Matchprogrammets webbshop.

Ja, det var allt för den här gången. Tamejtusan om det inte blev över 10 000 tecken ändå! Vi ses snart igen.